Tabbekvot och bön

God morgon!

Nu är jag tillbaka i Luleå. Jag har haft några underbara dagar tillsammans med mina arbetskamrater. Vi var till Björkliden och Abisko och jag har blivit helt betagen av fjällen. Vi hade bra väder, soligt och helt vindstilla, god mat, bastu och riktig bra övningar i att komma närmare varandra som kollegor. Det har varit intressant och väldigt givande att komma närmare sina kollegor. Vi har talat om vikten av den goda följsamma vinden. Vad behöver vi som arbetslag för att vi ska känna oss sedda och nöjda på arbetsplatsen?

Dricker härligt, friskt fjällvatten

Lappljung

Vidder

Lapporten

Vandring med kollegor. Tystnad tillsammans är mäktigt

Och så har jag lärt mig ett nytt ord "Tabbekvoten". Tabbekvoten är den kvot vi har då vi misslyckas med något, eller när något inte blev så bra. Det är viktigt med kvoten, vi kan inte göra misslyckandet till en grej utan försöka vårt bästa och ha ansvar över vårt arbete, men när det inte blir så bra, så är det ok. Förstår ni?

Dagens mannakorn

"Sions folk, du som bor Jerusalem, gråt inte mer. Hans skall visa dig nåd när du roptar till honom, så snart han hör din bön skall han svara"

Gråt inte mer Gud svarar på din och min bön. Visst svarar Gud på våra böner, kanske inte som vi hade tänkt oss och kanske inte på en gång, men jag är övertygad om att Gud hör bön, speciellt om vi verkligen ber från hjärtat och menar det vi ber om.

När vi bestämde oss för att flytta till Ullbers (se, jag skrev rätt, inget g :) ) så började jag söka jobb i Västerbotten och Norrbotten. Jag ringde till stiftsdirekton i Luelå stift och frågade om hon visste hur det såg ut med diakontjänster i Luelå stift. Hon sa då att det skulle nog finnas jobb och det finns många äldre diakoner som snart går i pension. Jag tittade även på andra tjänster som arbetsförmedlingen har lagt ut på sin sida. Och jag bad att Gud skulle visa mig vägen.

På senhösten fick jag ett samtal får stiftsdirekton som sa att i början av året skulle stiftet söka två diakoner, en med inriktning mot asyl- och flyktingfrågor och en annan mot rekrytering och hon bad mig söka. Jag sökte arbetet som rekryterar för nya diakoner. Jag och 4 andra kom till intervju. När jag hade kommit hem från intervjun från Luleå så satt jag ute i trädgården och bad, jag bad till Gud att visa mig den väg som jag ska vandra, inte den väg jag vill vandra.

Självklart ville jag ha jobbet som rekryterare och jag kände en trygghet i att det kommer att ordna sig. Jag var spänd och lite orolig innan jag visste hur det hade gått med tjänsten. Men jag bad till Gud och nu låg det i andras händer, jag hade gjort det jag kunnat.

Så kom då samtalet om tjänsten, jag fick den inte. En våg av besvikelse sköljde inom mig, vad skulle jag nu göra? Jag lyssnade inte riktigt längre på vad stiftdirekton sa, men jag hörde något om ett projekt. Vad? Vad var det hon sa? Hon ville ha mig till ett projekt. Hon ville anställa mig på ett år.

Besvikelsen i mig kom av sig, jag hade fått ett annat erbjudande som visade sig vara bättre för mig än jag hade kunnat föreställa mig. De erbjöd mig en tjänst som inte fanns, ett som passade mig och vår situation bättre än rekryteringstjänsten.

Gud hade hört min bön, och Gud svarade, inte på det sättet som jag hade väntat mig, utan bättre. Nu hade jag möjlighet att skapa mina egna ramar och ha ett mer självständigt arbete. Jag kan utan att oroa mig känna mig för under ett år om livet i Norrland passar mig, passar oss.

Jag är övertygad om att när vi ber med hjärtat så hör Gud bön, kanske inte som vi vill eller när vi vill utan när tiden är inne o det blir bättre än vi någonsin har tänkt oss.

Allt gott