God morgon!


I går var jag på veckomässa i Domkyrkan här i Luleå. Det var riktit skönt att få sätta sig en stund i tystnad och ta emot och känna gemenskap med andra människor som var där. Det är så konstigt, eller så är det inte det, men när jag är på gudstjänst så känner jag samhörighet med de som är där, fast vi inte pratar med varandra. Vi kan titta lite på varandra, ta i hand under fridshälsningen, nicka leende och så går vi var och en till sitt. Härlig känsla.


 Jag funderar på hur otroligt påverkade vi är för allt som visas och hörs på media.


För första gången igår så var jag lite rädd när jag var ute och gick min morgonpromenad. Jg gick till norra hamnen, ett vackert ställe med blommor och bänkar och så kunde man gå ut på en låååååång brygga. Solen hade kommit upp en bit över Luleå stad och jag var ensam med mina tankar. När jag skulle gå tillbaka hemåt såg jag två unga killar, runt 20 års åldern, som gick omkring med sina mobiler. Det här var vid 5 tiden på morgonen.


Jag kände oro i kroppen. Vad gjorde de här? vid den här tiden? Jag knöt min hand runt mina nycklar, som jag hade i fickan och sträckte på mig för att inte visa rädslan jag kände. En kort sekund tänkte jag att vad skulle de göra med mig, en gammal tant i collegekläder som är ute och går. Men sen poppade det upp bilder och texter från media "75 årig kvinna våldtagen" "Kvinna våldtagen på BB" "Kvinna försvunnen".


Men jag gick vidare, motade bort min rädsla kollade killarna i ansiktet, kände mig stridslysten. När jag var några meter ifrån killarna, tittade de upp på mig och sa på bred norrländska " go morron" och gick vidare. Jag blev paff, glad, jag log för mig själv, och så förbannade jag mig själv. Varför i hela värden är jag så lättpåverkad av media? Det finns otroligt många fina män och unga killar som inte skulle göra en fluga förnär. Jag blir så arg när jag tänker på att jag drog förhastade slutsatser om dessa killar.  Alla män är inte elaka mot kvinnor. De flesta män är inte elaka mot kvinnor.


Dessa unga killar var nog bara ute och letade efter pokemons.


Dagens bibelvers


"Visa mig den väg jag skall gå, jag sätter mitt hopp till dig."  Ps143:8


Jag talade med min dotter K igår kväll. Vi pratade om hennes jobb och vi pratade om hur jag har det i Luleå. Jag sa att det tar nog ett tag att vänja sig med att veckpendla, men att det fungerar. Jag hoppas att jag efter jul blir placerad i Skellefteå, då kan jag dagpendla, det skulle jag nog tycka om. Sova i sin egen säng och vara med mina grabbar där hemma.


Hon sa något som stannade hos mig. Hon sa att, mamma, det kommer att bli så, eftersom allt som ni nu har gjort har blivit så bra. Och hon har så rätt. Det har löst sig för oss. Min man och jag har talat mycket om Guds vägledning och bett för det här. Vi har funderat och sagt att vi kommer att få små motgångar men till slut kommer allt att fixa sig, eftersom vi båda är övertygade om att Gud har visat oss vägen.


En del människor vet redan när de går på högstadiet vad det ska bli när de blir stora. Min bror har alltid varit plåtslagare. En kusin till mig har alltid arbetat på bank. Och de trivs. Men jag, jag funderar fortfarande på vad jag vill göra när jag blir stor. Just nu gör jag det som jag ska göra, det är spännande och ett äventyr för mig. Jag kommer att få åka runt i hela stiftet och träffa folk, fundera och tänka tillsammans med andra kompetenta människor. Lära mig saker och se saker. Jag tycker att det är bra att projektet är på ett år, då har jag tid på mig att känna in.


Många gånger i livet har jag gått vilse. Jag har suttit fast och när jag hör människor som längtar mer till helgen och semestern så undrar jag om de är på rätt ställe i livet. Jag tror inte att Gud ger oss vägar vi inte kan gå, vi kanske måste vara villiga att gå. 

fotot är taget av min dotter H.

Heliga Birgittas bön är en bön som ofta används vid pilgrimsvandringar, men det passar lite överallt, tycker jag.

Visa, mig din väg, Herre, och gör mig villig att gå den.


Allt gott