God morgon!
Eller kanske är det redan god förmiddag. Jag kom hem till Ullbergs igår och det var så skönt att sova i sin egen säng. I Luleå sover jag med fönstret mot en stor bussgata i Ullbergs sover jag fönstret mot naturen. Det är så tyst här i Ullbergs att jag nästan kan ta på tystnaden. Vilken kontrast :) Jag har fått det bästa av två världar.
Men igår när jag skulle åka från Luleå så packade jag ner mina saker och släpade ner dem till innergården där vi har sopprummet. Ni vet, hellre gå en gång med all packning, fast det kanske är omöjligt, än att gå två gånger. Den här gången glömde jag min kudde, min fina, fina kudde, på gården. Jag hoppas att den är kvar när jag kommer på måndag. Det är jag lite ledsen över. Visst det går att köpa nya kuddar men det här var MIN kudde.
Men nu är jag hemma och kan inget göra för min kudde utan bara hoppas. Ser ni de små kluttarna på elledningen, de är svalor, ja så ni vet att det inte är något fel på bilden. Det är så fridfullt och härligt att se svalorna leka i luften. Ett 20 tal svalor brukar sitta och stirra på oss när vi äter frukost i glasverandan, jag känner mig lite iakttagen i min pyjamas.
dagens mannakorn
"Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus." Fil 3:20
Jag tycker att det är en vacker tanke att vi alla har ett gemensamt hemland, himlen. Oavsett var vi kommer ifrån eller vilka vi är så har vi en sak gemensamt och det är vårt hemland. Vi behöver inga gränser eller murar som skiljer oss från varandra. Vi behöver inte vara rädda för vad vår granne ska göra eller om det kommer en atombomb smällandes. Vi kan leva i frid med varandra.
1989 revs Berlinmuren och nu byggs det murar igen för att ledare är rädda för vad som skulle kunna hända om det kom för många flyktingar. Inte bara konkreta murar utan också visuella murar. Länderna bestämmer vem som får och inte får komma in i landet.
När jag jobbade på aktupsyk träffade jag några apatiska flyktingar som hade fått beskedet att de skulle utvisas från Sverige. Att se när hoppet försvinner från människan är nog en av de mest skrämmande som jag har sett. Allt liv från ögonen är försvunnet. Dessa människor som inte har något att säga till om i sitt eget liv och som vet att döden väntar på dem i hemlandet. Det är skrämmande att se.
Och mitt problem är en kudde som kanske har försvunnit....lite perspektiv, Satu
Vi har ett gemensamt hemland, himlen, tröstande tanke.
Allt gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar