God morgon!

Jag är i Luleå och igår träffade jag min rumskompis för första gången. Hon cyklar på en enhjuling och jonglerar. Man kan inte annat än bli imponerad av det, eller hur? Och så hittade jag min kudde, på mitt rum. Men vad pinsamt det var då. Jag vet inte om ni kommer ihåg men när jag åkte hem i fredags så trodde jag att jag hade glömt min fin, fina tempur kudde på gården vid soporna. Men det jag inte talade om var att jag ringde den enda jag känner i Luleå, min granne J. om han kunde gå ner och ta in min kudde.  Han och hans fru var i Jokkmokk så det kunde de inte men god och hjälpsam som han är så ringde han en kompis som bor några mil från Luleå och bad honom att ta in min kudde. Men han hittade inte kudden, nä, det kunde han ju inte göra eftersom kudden låg fint i sin påse inne på mitt rum när jag kom tillbaka till Luleå igår.

Jag är så disträ just nu, jag glömmer saker och tar fel saker med mig. Som när jag skulle till blåbärsskogen så tog jag med mig gallret som jag rensar bären i och inte plockaren. Ja, ni vet kanske hur det är, eller så gör ni inte det och det är bara jag. :)

Japp, där ligger kudden

Dagens mannakorn

"Var inte rädd, Jakob, lilla kryp, Israel, du stackars mask. Jag hjälper dig, säger Herren, Israels Helige är din befriare" Jes 41:14

Jag blev riktigt glad när jag läste detta. Jag är ett litet kryp, en liten mask. Vad härlig :)

Man skulle ju kunna bli förolämpad eller kränk av detta men jag tycker att det känns skönt att ibland få vara en mask, ett kryp. Det beror på vem som säger vad till mig. Om Gud kallar mig mask, helt ok. Men om en helt random person kallar mig mask för jag har gjort något som denne person inte tycker om då kan jag bli kränkt. Det beror på vem som säger det. 

De första sex skolåren gick jag i en finsk klass i  en svensk vanlig skola, finnklassen. Ibland blev vi kallade för finnarna. Ett skällsord, ett mobbord, ett kränkande ord som skulle få oss sverigefinnarna att känna oss värdelösa. Jag kände mig inte som en del av det svenska samhället. Jag hade finska kompisar, kunde knappt någon svenska, kände mig som en utböling. När jag sedan började på högstadiet delade de på klassen och jag och några av mina klasskompisar kom till en vanlig svensk klass. Det var riktigt jobbigt att gå på högstadiet. Jag hade svårt för svenskan och därmed även svårt för alla andra ämnen eftersom jag hade det svårt att förstå. Vi blev lite mobbade, vi finnar. 

Åren går och jag blev lite tryggare med mig själv och vem jag var och idag när jag blir kallad finne kan jag se skönheten i ordet. Jag är ju delvis finne, inget att skämmas över den jag är. Idag är det en tillgång. Men det beror på vem som säger det och hur denne säger det. 

Att i bibelns texter bli kallad för mask är för mig en trygghet. Jag blir glad, inte kränkt. Men det finns en dualitet i detta att bli kallad för mask, ett kryp. 

Maskarna har ett otroligt viktigt arbete att utföra. De luckrar upp jorden så att vi får bra föda. Och vilken tillgång masken är när vi när vi metar härliga abborrar.  O andra sidan när vi blir kallade för mask, små kryp, behöver vi inte känna att världen vilar på våra axlar. vi behöver inte lägga oss i allt alltid, för andra klarar av att göra saker oavsett om vi är där eller inte. Världen går inte under bara för att  vi låter andra visa sin egen kompetens. 

Så vi får vara  stolta maskar och behöver inte vara rädda, för Gud hjälper oss, vi kan känna oss trygga, vi alla kryp.

Allt gott