Storsand och Gud barn

God morgon!


Igår var en sådan där mysig dag. Vi åkte till Storsand (badplats här i Ullbers) och åt frukost, sedan blev det högmässa i Glommers varefter vi åkte till en kollega och drack kaffe och prata strunt i några timmar. Han och hans fru visade oss runt i Sandträsk. Vilka underbara små byar det finns runt om i Västerbotten.

frukost vid Storsand

Men så hann jag inte med det jag ville hemma. Det är väl så att gör man något så hinner man inte med något annat. Så nu ligger raggsockor, halsdukar, vantar och mössor i en stor hög på golvet i hobbyrummet. Kläderna har inte blivit strukna (strykta? strukta? välj själv vad som är riktig svenska :) ) och hyllan, som vi skulle flytta på, har inte blivit flyttad.  Jag får ta det nästa gång om jag inte gör något roligare.


Min dotter H. skickade en bild till mig igår som störde mig något otroligt. Hur kunde det bli så fel? undrar om det var någon som fick sparken.

fönstret har de fått rätt men inte dörren

Dagens mannakorn

"Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn" 1 Joh 3:1

Jag tycker om tanken att vi alla är Guds barn, lika värdefulla var enda en av oss. Lika olika unika. Samtidigt som jag vill problematisera just ordet Guds barn.

När mina döttrar var små så uppfostrade jag dem utifrån de förutsättningar och kunskap som jag då hade. Ibland blev det bra, ibland blev det mindre bra. Jag hoppas att de inte har för många trauman bara. Men visst "straffade" jag dem, när de inte gjorde som jag sa. Till exempel när min äldsta dotter satt vid datorn hela tiden, hela, hela tiden och jag sa att nu får du lägga ner och hon sa "Jag ska bara" till slut blev jag trött på detta "Jag ska bara", gav henne 5 minuter och sedan drog jag ur sladdarna och datorn slocknade. Jag straffade henne. Visst uppfostrar vi våra barn med bestraffningarna, gör du inte som jag säger så blir det någon konsekvens av det.

Om Gud är vår Fader och vi får heta Guds barn då är det lätt att dra likheter mellan dessa tankar. När vi inte är "goda" så blir vi bestraffade. Som när en nära släktings barn dog och hon frågar sig "Varför?" och en kristen människa sa till henna att "han dog för dina synder skull". Vad ger inte det för trauman till mamman som just förlorat sitt barn. Den människan menade att Gud straffade mamman med att hennes son dog. Jag kan bara inte tro det, jag kan inte tro att Gud väljer ut och straffar människor på detta vis. Som en Fader eller som en Moder.

Eller när vi råkar ut för kriser och trauman att Gud har sänt dessa för att vi ska "härdas" och lära oss något. Jag kan inte tro att Gud är sådan. Om vi tänker sådana tankar om att vi är alla Guds barn, då ställer jag inte upp på det. Däremot ställer jag upp på bilden att vara Guds barn, alla människor lika värde, alla människor är välkomna till Gud, små som stora. Någonstans i evangelierna säger Jesus att vi ska ta emot Guds rike som ett barn och han (Jesus) säger också till lärjungarna att hindra inte barnen att komma till mig. Den bilden däremot tycker jag väldigt mycket om.

Vi ska inte hindra människor att komma till Gud och vi ska ta emot Gud som ett barn öppet och lite naivt. Den bilden av en kärleksfull Gud som tar emot mig och tröstar mig och tar mig i sin trygga famn, då är jag ett Guds barn.

Allt gott