Godmorgon!

Ja, då sitter jag här i vårt nya hem och funderar på vad var det som hände. En känsla av overklighet har infunnit sig och när jag tittar på utsikten från vår glasveranda undrar jag om det verkligen är sant att vi bor här. Det har varit några riktigt hektiska dagar.

Resan upp tog 14 timmar med bilen. Det gick bra med alla djuren, katterna satt och funderade på vad det är som händer och Leo är en van bilresenär och nöjd bara han får ta en promenad då och då.

Solen sken och flera av byborna kom och hälsade oss välkomna. Det stod blommor på köksbordet och prästkragar på bordet i glasverandan. Vi kände oss riktigt välkomna.

Onsdag eftermiddag fick jag sms från en vän som skrev att vi kommer över lite senare. Jag trodde att han skämtade men lite senare på kvällen körde han med sin underbara familj in på vår uppfart. Våra första nattgäster hade anlänt. Lilla O. är 3 år och världens finaste lilla kille. Han har sådan fantasi och kreativitet att det händer hela tiden någonting när han är med.

Det är så mycket känslor som rymmer i min kropp just nu att jag inte har kunnat sortera det ännu. Det  är uppe i huvudet nu, allt praktiska som ska göras och mitt i alltihopa så tappade jag bort min mobil. Någonstans mellan Arvidsjaur och hemma så försvann mobilen. Alla bilder, alla kontakter. Som tur är skaffade vi oss Wi-Fi så jag kan tala med mina nära och kära via Skype.

Mannakraft är fortfarande nerpackade så jag tittade på dagens texter i Anta utmaningen

"Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" Rom 7:19

Jag valde ut denna vers väldigt godtyckligt. Det är Paulus som skriver om synden i oss. Det lilla jag vet, så tänker jag att synden betyder "att missa målet". Paulus fortsätter att skriva att om han nu gör det som är synd så betyder det att han  medger att Guds lag är något gott. Vi vill sträva efter det goda i livet men ibland lyckas vi inte och då är lilla samvetet där och knackar på. Vi vet att vi inte gör det som är gott för oss eller det som är bra för oss. Vi äter för mycket chips, vi motionerar lite för lite, vi tänker inte alltid goda tankar om vår nästa och vi skvallrar och håller på. Vi tar inte hand om oss utan behandlar oss själva på ett sätt som gör oss illa. Att missa målet gör oss till männsikor, med allt vad det innebär. Vi vill sträva efter det goda i livet, och det ser olika ut för oss, vi vill må bra.

Under vår 14 timmars bilresa fick jag höra en massa nyttigheter på radion. En av dessa nyttigheter var en kvinna som hade bränt ut sig själv. Hon var frisörska, hade fyra barn och kunde aldrig säga nej. Att säga nej till något innebär inte att vi inte vill göra en massa saker för andra människor, det betyder att jag som människa har gränser och jag är rädd om mig själv. Kvinnan hade varit långtidssjukskriven i 10 år och ätit en massa tabletter och provat allt från hypnos till akupunktur för att få hjälp, inget hjälpte, tills hon började springa. Genom att springa ändrade hon hypofysens signaler till binjurarna att producera stresshormonet kortisol. Visst är den mänskliga kroppen underbar. Gud har gett oss en kropp som tar hand om oss bara vi är snälla mot den (kroppen alltså :) )

I vårt samhälle är vi benägna att bara köra på till något säger stopp, fysiskt eller psykiskt. Nu har jag kört på ganska hårt, flytten från storstaden till en liten by är en ganska stor omställning i livet psykiskt och allt bärande och kånkande med grejer är påfrestande fysiskt. Men att mitt i kaoset i livet sätta sig ner med en tekopp på glasverandan, njuta av värmen från solen och titta ut över sjön tar ner pulsen.

Allt gott