God morgon!

När jag slutade på min tjänst i Örebro fick jag en gåva från församlingen, ett presentkort på K-Rauta. De ville ge mig något finsk, eftersom jag är finne. Eller egentligen så är jag sverigefinne. Jag är född i Sverige, uppvuxen med finska föräldrar. Jag växte upp med den finska kulturen, maten och språket.

En gammal bild på mig och mina syskon, det är jag som har den fina röda byxdressen på mig. Min farmor var sömmerska så hon sydde alla våra kläder.

Varje sommar åkte vi till min moster i Finland och stannade hela sommaren. Medans min vänner åkte till Spanien och andra exotiska ställen åkte vi till finska Karelen. Jag var så avundsjuk på mina kompisar som fick se så mycket av världen och berättade så mycket om allt som de varit med om medans jag skämdes för mitt ursprung och för min fattiga familj. Mina klasskompisar bodde alla i radhus eller villor och hade egna rum. Jag bodde tillsammans med min far och mor och mina farföräldrar och fick dela rum med min syskon.

Dagens mannakorn

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren" Joh 10:11

Jag läser vidare i texten där det står att Jesus är den gode herden och han känner alla sina får. Min mor har talat om för mig att när jag var riktigt liten, satt jag på golvet och lekte med mina dockor. Hon hade några väninnor på besök när de plötsligt fick höra en liturgisk sång. De trodde första att sången kom från radion men den var avstängd och sedan upptäckte de att jag satt och sjöng för mina dockor. Hon säger att det var nästan kusligt att höra och att det var en sång hon kände igen  från kyrkan. Jag använde inga ord men tonerna var rena och klara. Jag har alltid känt mig dragen till arenor som vittnar om Gud. Kyrkor, kapell, kyrkogårdar, naturen och människor. I allt finns Gud.

I min barndom gick jag i söndagsskola och sjöng i barnkör. När jag kom hem gjorde de narr av mig, på ett ganska vänligt sätt. Min barndomsfamilj var inte kristen så när jag kom hem från söndagskolan sa de ofta "Här kommer våran lilla präst" och så skrattade de.

Jesus känner oss alla och precis som alla andra är jag kallad till att leva nära honom. Ofta har jag känt mig främmande inför Gud. Varför skulle Gud kalla på mig? jag är inte värd att leva nära honom. Men sen kommer jag ihåg alla berättelser i evangelierna om vad Jesus gjorde. Han var med dem som var utstötta i samhället. Han var med Sackeus, tulltjänstemannen. Han talade med den utstötta kvinnan vid brunnen. Han sa "den som är utan synd, kasta första stenen" när folket ville stena kvinna som hade levt i synd. Han sa "hindra inte barnen att komma till mig".

Jesus kom inte för de friska, han kom för att vi behöver honom. Vi som känner emellanåt känner oss värdelösa och ensammast i världen. För våran skull kom han och han gav sitt liv för din och för min skull. Han kom för att vi inte skulle känna oss ensamma och värdelösa. i Jesu ögon är jag och du det värdefullaste som finns.

Om vi kan sträva efter det när vi möter vår medmänniska, i varje möte, i varje samtal se Jesus i vår nästa då skulle nog världen se lite annorlunda ut.

Allt gott