God morgon!

I går hade jag en riktig gnälldag. Vi åkte iväg för att köpa lite saker inför flytten. Vi har två katter som givetvis ska med oss, Enzo och Wilgot. De är 10 och 11 år gamla och de är utekatter. Enzo flyttade med mig till Örebro när jag flyttade hit för 9 år sedan och Wilgot fanns redan här. Jag är lite orolig inför den långa bilfärden, att de ska bli oroliga i bilen och hur de ska anpassa sig till ett liv i Norrlandsskogarna. Så vi åkte iväg och köpte kattlåda att ha i bilen och ett hormon Feromon som ska skapa välbefinnande hos stressade katter. Jag hoppas att det fungerar.

Vi kom till affären och säljaren visste först inte vad jag menade och sedan kom en annan kvinna som hade mer koll på saken. De hade preparatet som jag skulle ha och sa att det finns i ett låst skåp lite längre in i affären. Jag gick dit och förväntade mig att hon skulle öppna skåpet men hon kom inte. När jag kollade efter henne stod hon i kassan och betjänade någon annan och kön växte och hon sa att jag kommer snart.....jag kommer snart tre gången....men jag fick ingen hjälp. Jag hade ont i huvudet, det var kvalmig ute och jag kände en sådan irritation inom mig, så jag gick därifrån. Den affären förlorade en kund. Sur och grinig "straffade" jag henne. Precis som om de skulle bry sig om en kund, de kommer nog inte att gå i konkurs bara för att jag gick därifrån, men jag orkade inte stanna kvar.

Jag straffade bara mig själv genom mitt beteende. Jag mådde dåligt och lät det gå ut över en hårt arbetande ung kvinna som gjorde sitt bästa i en stressad situation. Det var bara jag som blev mer irriterad och fick "betala" med ont i huvudet. Så när jag kom hem slog jag upp ont i huvudet på google och jag kom fram till att jag hade Hortons huvudvärk..Det har jag förmodligen inte, men just då kändes det som jag hade alla sjukdomar i världen. Gick och la mig redan vid 21 tiden, somnade och när jag vaknade i morse så insåg jag vad dumt jag betett mig. Det är ju bara jag som får lida när jag låter min irritation gå ut över andra människor. Det är kanske på tiden att be om mer tålamod med mig själv.

dagens mannakorn

"Herren är god mot dom som hoppas på honom, han är ett värn på nödens dag, har tar sig an dem som flyr till honom"  Nah 1:7

Igår hade jag behövt fly till Gud. Men jag gjorde inte det, jag lät allt bara rasa inom mig utan att be om hjälp. Det är svårt att be om hjälp. Jag är diakon och jag försöker verkligen tänka på hur min medmänniska har det. Jag försöker att se och lyssna. Jag har lättare att se och lyssna på andra än på mig själv. När jag möter människor tänker jag att Gud genom mig, utan Gud är jag ingenting, genom den kraft som Gud ger mig har jag en möjlighet att kunna närma mig människor på ett humant sätt. Men när det gäller mig själv har jag ibland svårt att se att Gud finns där även för mig.

Men även jag är viktigt för Gud, idag får jag fly till Gud

Allt gott