God morgon!

Igår var vi iväg och hälsade på en riktigt god vän till både mig och min man. Det är så skönt att komma hem till honom och nästan alltid är det är fullt hus. Barn och barnbarn, saker lite överallt som barnen har dragit fram. Hans sambo lagade mat när vi kom och det var självklart att vi skulle få äta tillsammans med dem. Min väns barn, två fina unga män, hjälpa honom med att måla huset. Det känns så otvunget och familjärt där hemma hos dem. Alla vuxna tar hand om barnen och min vän, som har MS, som får det allt svårare att gå och stå, sitter i soffan och skrattar, barnen springer fram till honom och skriker "bästa farfar". Han har alltid en varm, stor famn där barnen får komma och trösta sig eller bara känna närhet. Vår hund, som är ganska stor, är även han välkommen dit, vilket han inte är i hos alla våra vänner. Det är helt förståeligt, han är stor och vill gärna vara med i soffan och runt matbordet, vilket inte tilltalar alla våra vänner. Ja, jag vet, han är bortskämd, med det är vår bäbis. :)

På grund av sin sjukdom har han börjat att anpassa sig för ett liv som inte är så aktivt som den har varit. Han sålde sin fina motorcykel och nu sålde han kanoten till oss.

kanoten ska få sig en make-over idag :)

Fast hans sjukdom sätter gränser för honom är han alltid glad och positiv. Han ställer alltid upp om det är någon som behöver hjälp. Kan han inte själv göra det, som att lägga om nya golv, så ställer han alltid upp med sin kompetens och ger råd om hur och vad man ska tänkta på.  Aldrig på ett överlägset sätt och aldrig att en annan känner sig förminskad. En sådan vän är bra att ha.

dagens mannakorn

"De skall inte hungra eller törsta, ökenvind och sol skall inte bränna dem. Han som förbarmar sig över dem skall leda dem och föra dem till flödande källor"  Jes 49:10

Han ska leda oss och föra oss till flödande källor. Jag försöker att tänka att varje dag är en ny dag med nya möjligheter. Varje dag kan jag lära mig något nytt och varje dag är en ny gåva från Gud. Jag vet inte när mitt liv ändrar sig, ibland kan de ske plötslig, genom en olycka eller ett besked som kommer som jag inte har varit beredd på.

När man är så gammal som jag är :) så får man, med några års mellanrum, en kallelse till mammografi. Själva undersökningen är ingen behaglig upplevelse, men jag är tacksam för denna inbjudan. Min mormor dog i bröstcancer när min mor bara var nio år gammal, så jag går på denna undersökning varje gång. Varje gång får jag då vänta i några veckor och sedan dimper det ner ett brev där det står att allt är bra. Nu har jag gjort denna undersökning flera gånger och för tre år sedan fick jag en tid, gick på undersökningen och kom hem. Glömde bort detta och några veckor senare damp det ner ett brev från sjukhuset. Jag vet att jag stod vid köksön och sa till min man lite skämtsamt "nu ska vi se om jag har cancer" I brevet stod det inte att jag hade någon tumör men det stod att de hade hittat något som de ville undersöka lite mer. De ville ta en biopsi och skicka iväg till något labb. "VA! hade de hittat en knöl" Där och då fick jag en känsla av att mattan drogs bort under mig. Jag famlade och förstod absolut ingenting. Det ska ju stå att allt är bra.

Jag fick en ny tid, gick på undersökningen, de tog biopsin och jag åkte hem och väntade. Jag väntade i 5 veckor. Dessa fem veckor är de längsta i mitt liv. Jag har en tendens att katastroftänka. Nu skulle jag läggas in och dö av bröstcancer. Hur ska jag kunna berätta detta för våra 4 flickor? Jag fungerade inte normal, kunde inte koncentrera mig och min man var ett enormt stöd för mig. Denna känsla av att jag kanske inte längre kommer att finnas till, se mina döttrar gifta sig och få barn. Dessa 5 veckor levde jag i ett limbo, varken här eller där. Jag ville få besked, oavsett vilket beskedet var, så ville jag få kontroll över mitt liv igen. Under dessa veckor fick jag många förböner och jag vände mig till Gud och bad "ske din vilja i mitt liv",

Jag fick beskedet om att det var en god cysta som skulle försvinna av sig själv. Jag hade inte bröstcancer.

Att få ett besked och inte veta var en mardröm men jag är övertygad om att Gud skakade om mig lite. Det jag tror att Gud sa till mig var: Ta hand om dig. Ta hand om de dina. Följ dina drömmar och låt mig (Gud) leda dig till flödande källor. 

Allt gott