God morgon!

Min mans syster M. och hennes sambo T. var på besök igår. T. har en sommarstuga bara 4 mil från vår by och varje år när M. kommer till Norrland har vi gjort en utflykt till något ställe i närheten. I går var vi i Gallejaur och tittade på kulturreservatet. Här bodde systrarna Karlsson och stället är bevarat som det såg ut på deras tid. Min förväntning var att vi skulle få se hur de bodde och levde men alla hus var låsta så vi traskade runt där i solskenet och tittade på grånande hus i vacker miljö.

Det var ju vackert, men vi förstod inte så mycket av historian bakom. Det vi förstod var att det var gammalt, och det är ju fint att bygden har bevarat en del av historian, nästa gång ska vi gå den guidade turen så vi får mer förståelse för vad det är vi ser.

Men jag tänker att det är så det är med historia. Vi ser kvarlämningar och har vi inte bakgrunden så säger det inte oss så mycket. Det är väl lite så med även oss människor, om vi inte förstår vår historia har vi kanske svårt att lära känna oss själva. Jag tror att det är viktigt för att gå en guidad tur i sin egen historia för att veta vart man kommer ifrån, för att veta vart man är på väg.

Min far var alkoholist, periodare, vilket har påverkat mitt tankesätt och mitt liv. Jag bär med mig min ryggsäck och det påverkar mig när jag möter människor. Det har också påverkat mig i mina val om vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har ännu inte bestämt mig om vad jag ska göra när jag blir stor och jag hoppas att jag alltid ska sträva framåt och utmana mig själv. Att lära känna mig själv är en viktig del i vart jag är på väg, att reflektera över varför jag reagerar och agerar på ett visst sätt i viss situation lär mig att känna mig själv.

dagens mannakorn

"Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn." 1 Joh 3:1

Jag har flera favoriter i psalmboken och nu dyker psalm 289 upp.

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,
att säga ja till Gud och säga nej.

Jag packade upp flera av mina biblar igår. Jag hittade en speciell bibel som jag har fått av en riktigt god vän I. Det är en studiebibel som jag fick av honom för flera år sedan. En period reste han runt i församlingar sjöng och talade så starkt om Gud i hans liv. Av någon anledning ville han inte ha kvar bibeln men inte heller kasta bort den, så han gav den till mig, jag sa till honom att jag kan förvara den åt honom och närhelst han vill så får han tillbaka den.

När jag igår tog bibeln i handen kände jag en sådan kärlek till I. Jag har inte träffat honom på flera år, bara hört om honom ryktesvägar. Drogerna i hans liv har fått honom att gå vilse. Sist hörde jag att han hade flyttat långt bort för att börja ett nytt liv med sin familj. Jag kände en varm vind inom mig, den heliga anden verkar och jag bad för honom att han ska ha det bra, att han lär känna sin historia, att han tar hand om sig själv och sin familj. Att han en dag kommer och hämtar sin bibel. En underbar man med mycket gåvor men som har sagt ja till drogerna och nej till Gud.

Jag tänker ändå att Gud älskar honom och vill honom väl, Den kärlek som Gud känner för alla sina barn är något som vi människor kan ta emot genom nåden. Att få vara precis som vi är, med allt vad det innebär och genom nåden få ta emot den enorma kärlek som bara Gud kan ge oss. När vi öppnar oss för Gud och säger jag, då är kärleken helande och vi vill sträva efter att bli "bättre" människor, för oss själva och för våra medmänniskor.

Allt gott