God morgon!

Jag vet inte om ni någonsin har råkat ut för känslan av motstånd. Ni vet, motstånd mot att göra något som ni vet att ni bör göra för att få vardagen att fungera men ni ids inte att börja.

Det här var mitt lilla motstånd igår, kläder låg överallt, högt och lågt och jag bara kände att detta måste få ett slut, jag måste få i ordning på våra kläder. Men jag gjorde allt möjligt annat viktigt, tog en kopp te, gosade med katten, hejade på när min man klippte gräset, gosade med hunden...ja, ni vet det där riktigt viktiga. Men klädhögen fanns kvar när jag gick upp på övervåningen.

Tillslut var jag ju då tvungen att ta tag i högen. Nu ligger alla kläder, lakan, handdukar och allt annat sådant i fina högar där det ska vara, och inte i en hög på golvet. Känslan efteråt var helt underbar, känslan när jag går emot mitt motstånd och får något gjort som har skavt en tid. Ofta är det så, att när jag väl har gjort det som skavt, så känner jag mig, på något sätt, bättre som människa, jag känner mig fri och att jag har egenmakt, empowerment, som jag fick lära mig på Bräcke. Känslan av att klara av sitt liv skapar självförtroende. Sen om det gäller att ringa det där obehagliga samtalet eller en klädhög på golvet kanske inte spelar så stor roll, det som gäller är att jag har tagit ansvaret över mig själv och mitt liv.

Dagens mannakorn

"Det var inte några skickliga hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnande vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät." 2 Pet 1:16

Vidare i texten står det att han hörde Guds röst sa, "Detta är min älskade son, honom har jag utvalt."

När jag skilde mig från mina döttrars far, hamnade jag i en ganska svår livskris. Både min dåvarande make och jag var överens om att vi ska gå skilda vägar, men förändringar är svåra för mig (som jag redan någon gång har sagt) jag grät mig till sömns under en lång period efter vårt beslut. Min oro och min rädsla var så påtaglig, men jag fick vardagen att fungera. Jag gick till mitt dåvarande jobb som assistent på en skola, satt på kontoret och funderade på hur livet skulle bli efter 15 års äktenskap. Jag kände mig totalt misslyckad som person, och det hjälpte ju inte mycket att några (som jag trodde var mina vänner) stängde mig ute. En dåvarande kollega sa, " jaha, då är du förbrukad nu".

En eftermiddag gick jag till Fors kyrka, tände ett ljus och grät, jag bad till Gud om hjälp att klara av mitt liv. Dröm om min förvåning när jag blev hörd. Jag kommer så väl ihåg att jag hörde en röst som sa, "Satu, du ska bli diakon". Där och då trodde jag att nu är det dags att läggas in på akutpsyk. Jag håller på att mista förståndet, jag håller på att hamna i en psykos eller nåt. Rösten var tydlig och jag tittade mig omkring men där gick kyrkvärden och höll på med sitt och verkade inte ha hört något. Det är andra gången i mitt liv som jag hör Guds röst kalla på mig. Första gången var i Göteborg när jag fick det där meddelandet av unga killen. Det var några månader tidigare men då ignorerade jag det, förträngde det. Men där när jag satt i kyrkan kunde jag inte undgå rösten, så tydlig.

Jag vågade inte berätta detta för någon i min närhet. Jag gick igenom en livskris och så hör jag röster, hur troligt är det. Men idag vet jag att det är sant, jag tror på en Gud som kallar oss till sig och när vi är som mottagligast kan vi höra Gud kalla och se Guds spår på vår väg. Jag tror absolut inte att jag är unik eller speciellt utvald, jag tror att vi alla är utvalda av Gud. En gång sa en man varför alla andra kan se och höra Gud, då svarade dennes mentor "Det intressanta är inte varför andra kan höra Gud, utan varför inte du kan  "

När jag sedan ( efter några års motstånd) bestämde mig för att följa min kallelse och utbilda mig till diakon fick jag en bekräftelse från kyrkan. För att bli diakon blir man antagen av stiftet. Då får man gå på intervjuer, och göra olika psykologiska tester, ha terapeutiska samtal, Många och långa samtal med kloka människor, både proffesionella och lekmän, präster, biskop, kyrkvärdar, diakoner och annat löst folk. När man väl blivit manglad och det känns som man har lagt ut sina innersta och heligaste tankar på bordet, får man ett besked, du är antagen eller Sory, du blev inte antagen.

Jag blev antagen, detta var min väg, och idag är jag glad över att andra såg, att andra bekräftade att jag inte var sinnesförvirrad då jag hörde rösten. Ögonvittnen är viktiga, de ger trovärdighet.

Gud finns, på riktigt, Gud finns mitt ibland oss, och det finns ögonvittnen på det.

Allt gott