God morgon!

Idag ska jag packa mina saker som jag ska ha med till Luleå. Jag vill inte, jag vill vara kvar här i Ullbergs med min man och våra djur. Jag vill åka till Luleå, spännande, börja nytt jobb, nya sammanhang. Jag har en kluven känsla i mig. Samtidigt som jag verkligen vill åka så vill jag inte. Men naturligtvis kommer jag att befinna mig i Luleå idag vid 17 tiden, då jag ska få nyckel till lägenheten.

men jag vill inte.....

Dagens mannakorn

"Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft." Ef 6:10

Gud, idag behöver jag din styrka för att ta mig till Luleå. Jag är lite ängslig hur allt kommer att bli. Ge mig kraft att möta människorna, jag känner mig fortfarande trött, Herre. Var med mig under bilresan så att jag kan färdas på ett tryggt sätt.

Tack Herre för att du har visat mig vägen, jag ska verkligen göra mitt bästa. Tack för nytt jobb och nya sammanhang, tack för alla goda människor som vi har mött här i Ullbergs. Tack Herre för att du tar hand om mig. Herre, var med mina nära och kära. Låt dem få känna din närvaro och din kärlek och när livet känns svårt så är det så skönt att få hämta styrka från din kraft.

Amen

Allt gott

God morgon!

Ja, då har man blivit årets Ullbergsträskbo 2016 då. Byn är väldigt aktiv, det bor 18 personer i byn och det finns 3 olika föreningar. Byaförening, fiskeförening och jaktlaget. Igår vad det dags att ha årsmöte för byaföreningen. Jag blev invald som suppleant så nu är det bara att axla sitt ansvar för byn, vilket känns bra. Jag får väl se hur ofta jag kan vara med på möten eftersom jag inte kommer att vara i byn så mycket på veckodagarna.

Innan själva mötet var det thaimat. Riktigt härlig thaimat. En kvinna i byn är kock och thailändska och helt underbar, så hon och hennes kompis (kompisen hade,, by the way, för några veckor sedan stått öga mot öga med en björn när hon plockade bär) lagade mat till ca 50 pers.

I kuvertet låg det ett presentkort till Svansele vildmarksutställning. Vi har blivit så väl mottagna i byn att vi rent ut sagt blivit bortskämda.

dagens mannakorn

"Lycklig den som fruktar Herren och vandrar på hans vägar"  Ps 128:1

Innan jag lärde känna Gud var jag rädd för "honom". Då hade Gud kön och var en man. Den mannen jag hade som förebild var min far, som var alkoholist. En alkoholist kan man inte lita på. De vill väl, men det blir så fel. De lovar saker de inte kan hålla eftersom draget till drogen alkohol är så mycket starkare än något annat. Jag har inte blivit slagen men jag har blivit knuffad på och min far har någon gång tagit mig hårt i armen och kastat in mig i rummet. Då blir man rädd, ska jag tala om för er. När man är 10 år och den som ska ge en trygghet och kärlek inte har möjlighet att göra det. Då blev jag rädd.

Så bilden av en Gud som man ska frukta har varit som ett raster för mig då jag har försökt att närma mig Gud. att se Gud som en man och ord som "fruktar", jag, då blir det inte lättare att ta till sig bilden av en kärleksfull Gud.

Men jag tänker att detta är den bilden som finns i Gamla Testamentet (GT) av Gud. Och det lilla jag vet, är att bilden i GT inte är en fin och kärleksfull Gud utan en Gud som domderar människor och som förstör städer. Nya Testamentets (NT) Gud är en annan Gud. Genom Jesus, som offrade sig för dig och för mig, ser Gud oss med blida ögon, med kärleksfulla ögon, han gråter för oss när vi försöker streta och leva våra liv, när vi inte följer våra hjärtan.

Vi behöver inte frukta Gud, som är en kärleksfull Gud. Titta bara på bilden vad Gud har gett oss i sin skapelse. Hur kan vi frukta en Gud som är så god mot oss som ger oss sin värld att förvalta?

Allt gott

God morgon!

Min man har blivit hjortron besatt. I går morse var vi ute i hjortronskogen och fick några liter, efter en och en halvtimme i skogen började jag bli trött. Det vara varmt, mycket mygg och traska i träsk och snår när man inte är van är värre än att träna inför ninja warrior. Till och med hunden fick nog och la sig ner, vilket inte har hänt förut.

Till slut fick jag nog och gick, jag sa (nåja, jag skrek nog i skogen så att han skulle höra och alla eventuella björnar skulle förstå att nu var jag inte att leka med ) att nu går jag till stugan. Jag fick till svar "jag är på väg" men inte såg jag honom komma, så jag gick. Till slut kunde jag skymta ladan vid Högbränna och förstod att jag inte skulle "dö" av utmattning i skogen.

På tal om utmattning undrar jag hur det ska gå för mig nu när jag är med i byalaget och ska ut och jaga älg i september. Jag betalade min statliga jaktlicens igår. Smidigt att göra det via nätet. Jag är den första kvinna som är med i detta jaktlag som består av lite äldre herrar i 70 års åldern, och som har levt hela sitt liv i skogen. Jag kommer att vara körd.

Dagens mannakorn

"Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren." 1 Joh 3:3

Jag läser versen innan för att förstå vad ordet detta står för. Det står att när Jesus uppenbarar sig igen kommer vi att bli lika honom, då får vi se honom som han är.

I över 2000 år har de som tror på Jesus väntat på att han ska komma tillbaka. Jag vet inte när han kommer, men att han kommer det är jag säker på. Kanske blir det inte under min livstid eller mina barn livstid.

Många ser tecken idag att tiden snart är inne. Jag letade lite på nätet efter information om hur jag kan tolka detta. Men blev inte klokare av det. Hur kan vi veta vilka tecken som är Guds tecken? Vi vet ingenting förrän han uppenbarar sig. Vi kan spekulera hur mycket som helst, vi kan skrämma människor till lydnad och vi kan, med textens hjälp, "bevisa" att sista tiden är inne. Men vi har ingen aning om Guds plan för oss och skapelsen. Genom alla tider har människan velat förklara saker, försöka förstå. Men jag tror att livet är ett mysterium, precis som Gud. Gud är större än vad vi kan ana, Gud är ett mysterium som vi inte kan förklara med ord. Det vi kan göra är att leva våra liv i harmoni med skapelsen och vår nästa. Göra vårt bästa för att leva ett kärleksfullt liv.

"Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."  Matt 6:34

Så vi kan slappna av och veta att Gud tar hand om oss även den dagen då han uppenbara sig.

Allt gott

God morgon!

Det slog mig igår att jag ska veckopendla till Luleå. Ja, jag har ju vetat om det en lång tid, men igår så slog det mig att jag, under veckorna, ska bo i Luleå. Jag har bara mig själv att ta hand om, inget ansvar för någon annan. Under ett års tid ska jag arbeta som stiftsdiakon i Luleå stift och resa runt i stiftet. Jag känner spänning och lite oro. För mig blir det att hamna i nytt sammanhang, nya människor, nytt jobb, nytt rum i en lägenhet som jag ska dela med en ung kvinna. 

Man kan ju undra varför jag utsätter mig för dessa förändringar i livet eftersom jag inte tycker om det. 

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg utan försöker leva här och nu och njuta av de sista dagarna av min semester. På måndag börjar jag nytt jobb, så då tar jag det då.

Jag har blivit besatt av Palett. Det är en serie som tillverkades någon gång för länge sedan och är riktigt svår att få tag på. Idag har jag beställt 6 tallrikar från en antikhandlade i Skövde. Jag har varit ute efter dessa tallrikar en längre tid och nu har jag äntligen hittat de. Jag blev så glad så nu ska jag leta efter kaffekopparna och karotten till samma serie. Hojta till om ni ramlar på någon av dessa. 

,

 Dagens mannakorn

"Herren lever!, Lovad vare han, min klippa, och upphöjd min Gud, min räddare." 2 Sam 22:47

Jag fick en fråga en gång "Är du kristen?" jag funderade ett tag på ordet och ställde en motfråga " vad menar du med kristen? Kvinnan som frågade mig visste inte hur hon skulle definiera kristen. Är det när man alltid ber bordsbön innan maten, att man går på mässan varje söndag, att man GÖR saker och ting? eller vad är det att vara kristen. Vi hade ett långt och härligt samtal om ordet kristen. 

Jag tror att Gud lever, att Jesus verkligen gjorde under, och jag tror på Gud, som min "vägvisare" i livet. Men jag beter mig kanske inte alltid så som folk förväntar sig av mig. Det finns en föreställning att kristna ska bete sig på ett visst sätt. Tråkig, grå, tillbakadragen och alltid förstående. Jag är inte det. Ibland kan jag svära, jag dricker en "lonkero" då och då, jag är inte alltid förstående och jag är absolut inte tillbakadragen. Betyder det att jag inte är kristen? Klart det betyder att jag är det.

Jag lever i ett sekulariserat samhälle där individualismen har ett högt värde. Vi får tänka lite hur vi vill om vad vi vill. Men att vara troende, kristen, innebär för mig, vissa saker. 

Att vara kristen för mig innebär att jag försöker blicka på Jesus, att jag försöker leva mitt liv i harmoni med skapelsen, att jag söker efter gemenskap med andra troende. Jag älskar att gå i mässan, ta emot nattvarden och känna historiens vingslag genomströmma mig. Jag är liten del av ett stort mysterium. Vi kan försöka tolka och försöka ge svar på frågor som kanske aldrig får svar. Men syvende och sist tror jag verkligen på att vi ska älska Herren vår Gud, vi ska älska vår nästa och vi ska älska oss själva. 

"Så älskade Gud världen att han gav den sin enda son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Joh 3:16

Allt gott

God  morgon!

Jag vaknade i morse av att det regnade. Det var verkligen behövligt men nu får vi vänta med att gå ut och plocka hjortonen. Igår åkte min man och flickorna till Arvidsjaur. Jag stannade hemma och skulle tvätta fönster. Innan vi flyttade in i huset har det stått tomt i många månader så spindlarna har fått fritt spelrum. Det är spindelväv överallt på fasaden och vid fönsterna. Inte inne, men ute. De är ganska vackert med spindelväven men det är inte vackert när de har fått ta över, så nu får de flytta och skaffa sig eget boende någon annan stans.

Det blev inte så mycket med fönstertvätten. Ni vet, det där med motstånd :)

Igår på min morgon träffade jag på ett höghus. Fåglarna hade gjort bo på boet. Det kanske inte var tillräckligt väl städat inne i boet. 

Dagens mannakorn

"Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör."  Ps 139:13-14

När jag tar mitt mannakorn läser jag ur två olika översättningar av bibeln. I min studiebibel så står det så här

"Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själv vet det så väl"  Ps 139: 13-14

Här tycker jag att den äldre översättningen är vackrare. Jag tackar dig Gud för att jag är så underbart skapad. Visst är jag det, underbart skapad. Precis som varje individ och allt annat som Gud skapat. Hundar och katter, hjortron och blåbär. Att få leva i naturen och av naturen är verkligen en gåva från Gud. Jag är tacksam för att Gud känner mig och vill mig väl. Jag har mina krämpor och mina, inte alltid så bra, egenskaper. Det är fantastisk att tänka på hur Gud, redan innan jag föddes, vävde mig i moderlivet. 

Tack Gud för livet, mitt liv

Allt gott

God morgon!

Vi, min man och jag, har varit och letat efter Norrlands Guld i skogen, inte ölen utan de små fina orangefärgade bären, hjortron eller snåtter som de även kallar de här i Västerbotten. Vi har hittat några liter, men de mognar så ojämnt att vi får lyckan att gå i skogen och hämta hem hjortron flera dagar i rad.

Jag trodde att jag kunde svenska men ack så jag har bedragit mig. Jag har även lärt mig att insekten broms inte heter broms utan bräms. Det tar nog ett tag innan jag lär mig alla uttryck som finns i Västerbotten och när de gamla gubbarna i byn blir entusiastiska över något så förstår jag ibland inte alls vad de säger.

Mina bonusdöttrar kom igår. Det är så roligt och härligt att få rå om dem en liten stund innan de drar iväg hemåt till Örebro igen.

Grannens dotter fyllde 40 och döttrarna plockade lite blommor till henne i trädgården. Det var så trevligt att få en paus i allt städande och sätta sig ner en stund i skuggan hos grannen och dricka en kopp kokkaffe och trivas. Jag fick, (fick och fick jag tog) hålla i en liten 7 månaders kille i famnen, men sen tog föräldrarna honom ifrån mig. Det kanske är deras barn men jag skulle kanske vilja låna killen en lite längre stund, ta med honom hem, men se där någonstans gick gränsen tyckte föräldrarna.

Dagens mannakorn

"Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över er alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha nya drömmar, era unga män se syner." Joel 2:28

Joels bok hittar jag i gamla testamentet. Det är en kille som profeterar, alltså siar om framtiden. I just denna vers talar han om att, i och med Jesus, kommer den heliga anden över oss alla, inte bara de utvalda Israels folk. (Se, jag läser i min studiebibeln :) )

Under årens lopp har jag ibland fått en känsla i kroppen som är svår att beskriva. En varm, härlig, pirrande känsla i hela kroppen. Jag vet inte riktigt när jag uppmärksammade detta för första gången men det kan ske i olika sammanhang. Jag är övertygad om att det är den heliga anden som verkar och som ger mig vägledning. Ibland kan jag stå och tala med någon eller höra någon prata om något,när denna känsla kommer över mig. Jag litar på denna känsla och än så länge har den inte visat mig något annat än att det som händer och talas om är Guds väg.

I det lilla, i det vardagliga, i nuet sker livet. Jag tänker att vi människor har en tendens att leva i minnen eller drömmar. Minnen som har varit, kommer du ihåg? kan vi ofta säga. Eller så drömmer vi om det som skall komma, -när vi väl är på vår utlandssemestern. Det är fint att vi kan minnas och det är fint att planera och drömma, men jag tänker ändå att i det lilla, i vardagen är det som våra känslor behöver vara i.

Som barn till en alkoholist lärde jag mig att trycka undan mina egna känslor. Så en period i livet gick jag på Al-Anon möten. Jag fick lära mig att uttrycka mig själv och mina känslor, i början var det svårt, för jag visste inte vad jag skulle känna, utan jag gick på det som jag trodde att andra ville att jag skulle känna. Jag lärde mig att jag inte kan leva av det som varit, men jag kan ta lärdom av det, och jag kan inte ha katastroftänkande på framtiden, om vad som skulle kunna komma och hända. Det är inte så att jag inte planerar och tänker på framtiden, men jag försöker att ha känslorna här och nu. Jag har rätt till mina känslor, precis som alla andra har rätt till sina. Att lära känna igen sina känslor är som gubbarna i byn, det tar ett tag innan man lär sig förstå, men när man lärt sig det en gång så öppnas många nya dörrar för en.

Varje gång jag ska ha ett samtal med en konfident, ber jag till Gud, jag ber att den heliga anden ska vara med i mötet och jag scannar av min egen kropp. Det är viktigt att jag inte börjar känna vad konfidenten känner, jag ska givetvis ha empati och försöka förstå, och idag kan jag skilja på mina och dina känslor.

Tack Heliga ande som är som vinden, vi kan inte se den, men vi kan alla känna den

Allt gott

God morgon!

Jag vet inte om ni någonsin har råkat ut för känslan av motstånd. Ni vet, motstånd mot att göra något som ni vet att ni bör göra för att få vardagen att fungera men ni ids inte att börja.

Det här var mitt lilla motstånd igår, kläder låg överallt, högt och lågt och jag bara kände att detta måste få ett slut, jag måste få i ordning på våra kläder. Men jag gjorde allt möjligt annat viktigt, tog en kopp te, gosade med katten, hejade på när min man klippte gräset, gosade med hunden...ja, ni vet det där riktigt viktiga. Men klädhögen fanns kvar när jag gick upp på övervåningen.

Tillslut var jag ju då tvungen att ta tag i högen. Nu ligger alla kläder, lakan, handdukar och allt annat sådant i fina högar där det ska vara, och inte i en hög på golvet. Känslan efteråt var helt underbar, känslan när jag går emot mitt motstånd och får något gjort som har skavt en tid. Ofta är det så, att när jag väl har gjort det som skavt, så känner jag mig, på något sätt, bättre som människa, jag känner mig fri och att jag har egenmakt, empowerment, som jag fick lära mig på Bräcke. Känslan av att klara av sitt liv skapar självförtroende. Sen om det gäller att ringa det där obehagliga samtalet eller en klädhög på golvet kanske inte spelar så stor roll, det som gäller är att jag har tagit ansvaret över mig själv och mitt liv.

Dagens mannakorn

"Det var inte några skickliga hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnande vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät." 2 Pet 1:16

Vidare i texten står det att han hörde Guds röst sa, "Detta är min älskade son, honom har jag utvalt."

När jag skilde mig från mina döttrars far, hamnade jag i en ganska svår livskris. Både min dåvarande make och jag var överens om att vi ska gå skilda vägar, men förändringar är svåra för mig (som jag redan någon gång har sagt) jag grät mig till sömns under en lång period efter vårt beslut. Min oro och min rädsla var så påtaglig, men jag fick vardagen att fungera. Jag gick till mitt dåvarande jobb som assistent på en skola, satt på kontoret och funderade på hur livet skulle bli efter 15 års äktenskap. Jag kände mig totalt misslyckad som person, och det hjälpte ju inte mycket att några (som jag trodde var mina vänner) stängde mig ute. En dåvarande kollega sa, " jaha, då är du förbrukad nu".

En eftermiddag gick jag till Fors kyrka, tände ett ljus och grät, jag bad till Gud om hjälp att klara av mitt liv. Dröm om min förvåning när jag blev hörd. Jag kommer så väl ihåg att jag hörde en röst som sa, "Satu, du ska bli diakon". Där och då trodde jag att nu är det dags att läggas in på akutpsyk. Jag håller på att mista förståndet, jag håller på att hamna i en psykos eller nåt. Rösten var tydlig och jag tittade mig omkring men där gick kyrkvärden och höll på med sitt och verkade inte ha hört något. Det är andra gången i mitt liv som jag hör Guds röst kalla på mig. Första gången var i Göteborg när jag fick det där meddelandet av unga killen. Det var några månader tidigare men då ignorerade jag det, förträngde det. Men där när jag satt i kyrkan kunde jag inte undgå rösten, så tydlig.

Jag vågade inte berätta detta för någon i min närhet. Jag gick igenom en livskris och så hör jag röster, hur troligt är det. Men idag vet jag att det är sant, jag tror på en Gud som kallar oss till sig och när vi är som mottagligast kan vi höra Gud kalla och se Guds spår på vår väg. Jag tror absolut inte att jag är unik eller speciellt utvald, jag tror att vi alla är utvalda av Gud. En gång sa en man varför alla andra kan se och höra Gud, då svarade dennes mentor "Det intressanta är inte varför andra kan höra Gud, utan varför inte du kan  "

När jag sedan ( efter några års motstånd) bestämde mig för att följa min kallelse och utbilda mig till diakon fick jag en bekräftelse från kyrkan. För att bli diakon blir man antagen av stiftet. Då får man gå på intervjuer, och göra olika psykologiska tester, ha terapeutiska samtal, Många och långa samtal med kloka människor, både proffesionella och lekmän, präster, biskop, kyrkvärdar, diakoner och annat löst folk. När man väl blivit manglad och det känns som man har lagt ut sina innersta och heligaste tankar på bordet, får man ett besked, du är antagen eller Sory, du blev inte antagen.

Jag blev antagen, detta var min väg, och idag är jag glad över att andra såg, att andra bekräftade att jag inte var sinnesförvirrad då jag hörde rösten. Ögonvittnen är viktiga, de ger trovärdighet.

Gud finns, på riktigt, Gud finns mitt ibland oss, och det finns ögonvittnen på det.

Allt gott

God morgon!

Idag var det tungt att vakna. Hjärtat vill men hjärnan och kroppen säger att nu är det nog. Lägg av, ta det lugnt. Det har varit en tung vecka, både fysiskt och psykiskt. Jag har tömt lådor, burit och kånkat uppför och nerför trappor. Och nu säger kroppen att jag behöver vila. Idag ska jag ta itu med kläderna, det är  i alla fall inte fysiskt påfrestande. Jag ska stå och stryka i gästrummet på övervåningen och titta ut mot sjön och tänka goda tankar.

Igår släppte vi ut katterna för första gången. De var lite hariga till en början med sedan så tog det skutt på gräsmattan och försvann bakom vedboden. Jag var lite rädd att de inte skulle hitta hem igen. Men det gjorde de och nu har de varit ute hela natten och satt så fint och väntade när jag öppnade dörren för dem. Härligt och se att katterna mår bra.

Dagens mannakorn

"Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem" Matt 7:12

Den gyllene regeln som finns i så många religioner. Men ändå ser det ut som det gör i världen. Krig, svält, barn som far illa. Varför är det så svårt att vara god mot vår medmänniska? Makt, pengar, korruption verkar vara det som styr människan. Den som skriker högst får sin vilja igenom.

Jag läste en intressant artikel i senaste tidningen Historia. Det handlar om människor som lever i marginalen i det gamla bondesamhället. När jag läste artikeln så undrade jag om människan egentligen har förändrats överhuvudtaget. Samhället, infrastrukturen ser annorlunda ut men människan är den samma. Idag handlar det om landsgränser - vem som får komma in och vem som inte är välkommen - i gamla bondesamhället var det gränsvakter vid byarna som besst

Gustav Vasa lät införa respass för den som önskade förflytta sig utanför sin by. Människorna skulle vara bofasta, överblickbara och beskattningsbara. Vad är skillnaden från idag? De som inte har pass kommer inte in i landet och de som ändå på något sätt har kommit till landet Sverige och inte har giltighet att vara här, får ingen hjälp. Människan är densamma, det är bara byarna som blir större och fordonen snabbare. 

Men vad är då att göra för andra vad man vill att de ska göra för mig?  Det ser ju annorlunda ut i olika individers ögon. Politikerna i detta land verkar ha glömt bort den gyllene regeln. Skulle de vilja bli utvisade och marginaliserade om det utbröt krig i Sverige? skulle de vilja se sina barn bli bortförda, våldförda på och säljas till högstbjudande? Skulle politikerna i Sverige vilja att deras föräldrar blev skjutna mitt framför dem? 

Jag tror på demokrati och solidaritet. Jag tror att Karl Marx hade en bra idé med marxismen men den mänskliga faktorn är ett faktum, det kommer alltid att finnas människor som vill ha makt och mer makt. Kanske är jag en av dem, jag vet inte idag jag har inte makt över någon annan än mig själv. 

Allt gott

God morgon!

Min mans syster M. och hennes sambo T. var på besök igår. T. har en sommarstuga bara 4 mil från vår by och varje år när M. kommer till Norrland har vi gjort en utflykt till något ställe i närheten. I går var vi i Gallejaur och tittade på kulturreservatet. Här bodde systrarna Karlsson och stället är bevarat som det såg ut på deras tid. Min förväntning var att vi skulle få se hur de bodde och levde men alla hus var låsta så vi traskade runt där i solskenet och tittade på grånande hus i vacker miljö.

Det var ju vackert, men vi förstod inte så mycket av historian bakom. Det vi förstod var att det var gammalt, och det är ju fint att bygden har bevarat en del av historian, nästa gång ska vi gå den guidade turen så vi får mer förståelse för vad det är vi ser.

Men jag tänker att det är så det är med historia. Vi ser kvarlämningar och har vi inte bakgrunden så säger det inte oss så mycket. Det är väl lite så med även oss människor, om vi inte förstår vår historia har vi kanske svårt att lära känna oss själva. Jag tror att det är viktigt för att gå en guidad tur i sin egen historia för att veta vart man kommer ifrån, för att veta vart man är på väg.

Min far var alkoholist, periodare, vilket har påverkat mitt tankesätt och mitt liv. Jag bär med mig min ryggsäck och det påverkar mig när jag möter människor. Det har också påverkat mig i mina val om vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har ännu inte bestämt mig om vad jag ska göra när jag blir stor och jag hoppas att jag alltid ska sträva framåt och utmana mig själv. Att lära känna mig själv är en viktig del i vart jag är på väg, att reflektera över varför jag reagerar och agerar på ett visst sätt i viss situation lär mig att känna mig själv.

dagens mannakorn

"Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn." 1 Joh 3:1

Jag har flera favoriter i psalmboken och nu dyker psalm 289 upp.

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,
att säga ja till Gud och säga nej.

Jag packade upp flera av mina biblar igår. Jag hittade en speciell bibel som jag har fått av en riktigt god vän I. Det är en studiebibel som jag fick av honom för flera år sedan. En period reste han runt i församlingar sjöng och talade så starkt om Gud i hans liv. Av någon anledning ville han inte ha kvar bibeln men inte heller kasta bort den, så han gav den till mig, jag sa till honom att jag kan förvara den åt honom och närhelst han vill så får han tillbaka den.

När jag igår tog bibeln i handen kände jag en sådan kärlek till I. Jag har inte träffat honom på flera år, bara hört om honom ryktesvägar. Drogerna i hans liv har fått honom att gå vilse. Sist hörde jag att han hade flyttat långt bort för att börja ett nytt liv med sin familj. Jag kände en varm vind inom mig, den heliga anden verkar och jag bad för honom att han ska ha det bra, att han lär känna sin historia, att han tar hand om sig själv och sin familj. Att han en dag kommer och hämtar sin bibel. En underbar man med mycket gåvor men som har sagt ja till drogerna och nej till Gud.

Jag tänker ändå att Gud älskar honom och vill honom väl, Den kärlek som Gud känner för alla sina barn är något som vi människor kan ta emot genom nåden. Att få vara precis som vi är, med allt vad det innebär och genom nåden få ta emot den enorma kärlek som bara Gud kan ge oss. När vi öppnar oss för Gud och säger jag, då är kärleken helande och vi vill sträva efter att bli "bättre" människor, för oss själva och för våra medmänniskor.

Allt gott

Godmorgon!

Ja, då sitter jag här i vårt nya hem och funderar på vad var det som hände. En känsla av overklighet har infunnit sig och när jag tittar på utsikten från vår glasveranda undrar jag om det verkligen är sant att vi bor här. Det har varit några riktigt hektiska dagar.

Resan upp tog 14 timmar med bilen. Det gick bra med alla djuren, katterna satt och funderade på vad det är som händer och Leo är en van bilresenär och nöjd bara han får ta en promenad då och då.

Solen sken och flera av byborna kom och hälsade oss välkomna. Det stod blommor på köksbordet och prästkragar på bordet i glasverandan. Vi kände oss riktigt välkomna.

Onsdag eftermiddag fick jag sms från en vän som skrev att vi kommer över lite senare. Jag trodde att han skämtade men lite senare på kvällen körde han med sin underbara familj in på vår uppfart. Våra första nattgäster hade anlänt. Lilla O. är 3 år och världens finaste lilla kille. Han har sådan fantasi och kreativitet att det händer hela tiden någonting när han är med.

Det är så mycket känslor som rymmer i min kropp just nu att jag inte har kunnat sortera det ännu. Det  är uppe i huvudet nu, allt praktiska som ska göras och mitt i alltihopa så tappade jag bort min mobil. Någonstans mellan Arvidsjaur och hemma så försvann mobilen. Alla bilder, alla kontakter. Som tur är skaffade vi oss Wi-Fi så jag kan tala med mina nära och kära via Skype.

Mannakraft är fortfarande nerpackade så jag tittade på dagens texter i Anta utmaningen

"Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" Rom 7:19

Jag valde ut denna vers väldigt godtyckligt. Det är Paulus som skriver om synden i oss. Det lilla jag vet, så tänker jag att synden betyder "att missa målet". Paulus fortsätter att skriva att om han nu gör det som är synd så betyder det att han  medger att Guds lag är något gott. Vi vill sträva efter det goda i livet men ibland lyckas vi inte och då är lilla samvetet där och knackar på. Vi vet att vi inte gör det som är gott för oss eller det som är bra för oss. Vi äter för mycket chips, vi motionerar lite för lite, vi tänker inte alltid goda tankar om vår nästa och vi skvallrar och håller på. Vi tar inte hand om oss utan behandlar oss själva på ett sätt som gör oss illa. Att missa målet gör oss till männsikor, med allt vad det innebär. Vi vill sträva efter det goda i livet, och det ser olika ut för oss, vi vill må bra.

Under vår 14 timmars bilresa fick jag höra en massa nyttigheter på radion. En av dessa nyttigheter var en kvinna som hade bränt ut sig själv. Hon var frisörska, hade fyra barn och kunde aldrig säga nej. Att säga nej till något innebär inte att vi inte vill göra en massa saker för andra människor, det betyder att jag som människa har gränser och jag är rädd om mig själv. Kvinnan hade varit långtidssjukskriven i 10 år och ätit en massa tabletter och provat allt från hypnos till akupunktur för att få hjälp, inget hjälpte, tills hon började springa. Genom att springa ändrade hon hypofysens signaler till binjurarna att producera stresshormonet kortisol. Visst är den mänskliga kroppen underbar. Gud har gett oss en kropp som tar hand om oss bara vi är snälla mot den (kroppen alltså :) )

I vårt samhälle är vi benägna att bara köra på till något säger stopp, fysiskt eller psykiskt. Nu har jag kört på ganska hårt, flytten från storstaden till en liten by är en ganska stor omställning i livet psykiskt och allt bärande och kånkande med grejer är påfrestande fysiskt. Men att mitt i kaoset i livet sätta sig ner med en tekopp på glasverandan, njuta av värmen från solen och titta ut över sjön tar ner pulsen.

Allt gott

God morgon!

Inatt sov vi i vardagsrummet, på några tunna madrassen. Jag sov som en stock och vaknade inte förrän vid 7 tiden. Det känns som hela förmiddagen har gått, men jag behövde nog sova. Igår kastade vi ut våra sängar från övre våningen, ner från balkongen. Det var en riktigt euforisk känsla. Jag kände mig så lycklig, det var det sista som skulle slängas och kastas på miljöstationen. Jag packade våra kläder och allt smått som samlats. Vad mycket smått vi har, överallt. Böcker, pennor, papper, gamla kvitton och ni vet de där lådorna som samlar "bra att ha" sakerna, de gick jag igenom. Vad ska vi med allt till? Tydligen behöver vi det eftersom jag packade ner de i lådor och tar med till nästa ställe.

Vår hund la sig direkt på våra madrasser

Vi är bjudna på lunch idag hos svärmor och svärfar. Det blir skönt att slippa laga mat idag så jag kan packa ner det sista. Jag har bott i huset i 9 år tillsammans med min man och en av mina döttrar och mina två fina bonusbarn. Det har varit turbulent mellan varven och ibland har jag funderat på varför jag utsätter mig själv för alla de konflikter som vi hade de första 3 åren.  Men kärleken till min man har övervunnit allt och nu är vi på väg att göra slag i en dröm som är både min mans och min. Det är hisnande att tänka att vi ska flytta till vårt drömställe. 

Bild  taget förra året från Ullbergsträsk . Det här längtar jag till

Dagens mannakorn

"Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem" Matt18:20

Nu önskar jag att jag hade en riktigt bra teologisk utbildning. Men jag tror att vi ibland hör, ser och läser saker som vi inte förstår. Jag tror att det var Luther som sa att om man kommer till ett ställe i bibeln som man inte förstår är det bara att lyfta på hatten och läsa vidare. :) Han var nog en ganska klok kille den där Luther. 

Men det jag tänker, med mitt lilla förstånd ;) är att vi behöver varandra för att få ut mer av texterna i Bibeln. Gud är med mig när jag är själv men vi behöver gemenskapen av varandra. Gudstjänsterna och andra sammankomster som finns runt omkring oss. Kanske de sociala medierna kan hjälpa oss framåt och ge oss mer kött på benen när det gäller texterna. Det finns så mycket kompetens ute i världen så vi behöver inte vara experter på allt. Vi kan lära oss av varandra med att mötas och lyssna och vara nyfikna och öppna för andras åsikter. Jag blir aldrig någon expert på något. det är lite som Einstein sa. "Jag är inte expert på något men jag är nyfiken på mycket" 

Imorgon bitti vid 5 tiden åker vi och lämnar våra nycklar till huset vi har bott i och haft det så bra i. Men nu är det dags för nya äventyr. Jag kommer nog inte att blogga imorgon så nästa gång jag skriver är från vårt hus i Ullbergsträsk.

Allt gott

God morgon!

Igår var vi iväg och hälsade på en riktigt god vän till både mig och min man. Det är så skönt att komma hem till honom och nästan alltid är det är fullt hus. Barn och barnbarn, saker lite överallt som barnen har dragit fram. Hans sambo lagade mat när vi kom och det var självklart att vi skulle få äta tillsammans med dem. Min väns barn, två fina unga män, hjälpa honom med att måla huset. Det känns så otvunget och familjärt där hemma hos dem. Alla vuxna tar hand om barnen och min vän, som har MS, som får det allt svårare att gå och stå, sitter i soffan och skrattar, barnen springer fram till honom och skriker "bästa farfar". Han har alltid en varm, stor famn där barnen får komma och trösta sig eller bara känna närhet. Vår hund, som är ganska stor, är även han välkommen dit, vilket han inte är i hos alla våra vänner. Det är helt förståeligt, han är stor och vill gärna vara med i soffan och runt matbordet, vilket inte tilltalar alla våra vänner. Ja, jag vet, han är bortskämd, med det är vår bäbis. :)

På grund av sin sjukdom har han börjat att anpassa sig för ett liv som inte är så aktivt som den har varit. Han sålde sin fina motorcykel och nu sålde han kanoten till oss.

kanoten ska få sig en make-over idag :)

Fast hans sjukdom sätter gränser för honom är han alltid glad och positiv. Han ställer alltid upp om det är någon som behöver hjälp. Kan han inte själv göra det, som att lägga om nya golv, så ställer han alltid upp med sin kompetens och ger råd om hur och vad man ska tänkta på.  Aldrig på ett överlägset sätt och aldrig att en annan känner sig förminskad. En sådan vän är bra att ha.

dagens mannakorn

"De skall inte hungra eller törsta, ökenvind och sol skall inte bränna dem. Han som förbarmar sig över dem skall leda dem och föra dem till flödande källor"  Jes 49:10

Han ska leda oss och föra oss till flödande källor. Jag försöker att tänka att varje dag är en ny dag med nya möjligheter. Varje dag kan jag lära mig något nytt och varje dag är en ny gåva från Gud. Jag vet inte när mitt liv ändrar sig, ibland kan de ske plötslig, genom en olycka eller ett besked som kommer som jag inte har varit beredd på.

När man är så gammal som jag är :) så får man, med några års mellanrum, en kallelse till mammografi. Själva undersökningen är ingen behaglig upplevelse, men jag är tacksam för denna inbjudan. Min mormor dog i bröstcancer när min mor bara var nio år gammal, så jag går på denna undersökning varje gång. Varje gång får jag då vänta i några veckor och sedan dimper det ner ett brev där det står att allt är bra. Nu har jag gjort denna undersökning flera gånger och för tre år sedan fick jag en tid, gick på undersökningen och kom hem. Glömde bort detta och några veckor senare damp det ner ett brev från sjukhuset. Jag vet att jag stod vid köksön och sa till min man lite skämtsamt "nu ska vi se om jag har cancer" I brevet stod det inte att jag hade någon tumör men det stod att de hade hittat något som de ville undersöka lite mer. De ville ta en biopsi och skicka iväg till något labb. "VA! hade de hittat en knöl" Där och då fick jag en känsla av att mattan drogs bort under mig. Jag famlade och förstod absolut ingenting. Det ska ju stå att allt är bra.

Jag fick en ny tid, gick på undersökningen, de tog biopsin och jag åkte hem och väntade. Jag väntade i 5 veckor. Dessa fem veckor är de längsta i mitt liv. Jag har en tendens att katastroftänka. Nu skulle jag läggas in och dö av bröstcancer. Hur ska jag kunna berätta detta för våra 4 flickor? Jag fungerade inte normal, kunde inte koncentrera mig och min man var ett enormt stöd för mig. Denna känsla av att jag kanske inte längre kommer att finnas till, se mina döttrar gifta sig och få barn. Dessa 5 veckor levde jag i ett limbo, varken här eller där. Jag ville få besked, oavsett vilket beskedet var, så ville jag få kontroll över mitt liv igen. Under dessa veckor fick jag många förböner och jag vände mig till Gud och bad "ske din vilja i mitt liv",

Jag fick beskedet om att det var en god cysta som skulle försvinna av sig själv. Jag hade inte bröstcancer.

Att få ett besked och inte veta var en mardröm men jag är övertygad om att Gud skakade om mig lite. Det jag tror att Gud sa till mig var: Ta hand om dig. Ta hand om de dina. Följ dina drömmar och låt mig (Gud) leda dig till flödande källor. 

Allt gott

God morgon!


Nu är det dags att packa ner det sista i skåpen. Jag har dock lämnat kvar några få tallrikar och glas så vi har något att äta ifrån. Fullmakten är lämnad till mäklaren så han kan slutföra husköpet. Gud har sänt oss bra och goda människor som har hjälp oss så mycket under den här tiden då allt ska bli färdigt.

Igår satt jag tillsammans med min bonusdotter M. och letade efter biljetter så att de (hon och hennes syster) kan komma upp söndag nästa vecka. Min dotter K. har redan beställt biljetter och kommer upp i slutet av augusti och äldsta dottern kommer någon gång under hösten. Det ska bli kul och trevligt att ungarna kommer upp och ser hur vi har det. Det får komma upp och ta det lugnt från storstadsmiljön. Året runt bor det 8 familjer i byn så det finns inte mycket mer att göra än att ta det lugnt. På somrarna är det lite mer liv och rörelse då sommarhusägarna kommer.

packar undan det sista kopparna

Dagens mannakorn

"Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek" Ps 103:8

I morse vaknade min man nästan samtidigt som jag gick upp, vid 5 tiden. Vi har suttit och talat om världen och försökt lösa alla konflikter som just nu pågår. Vi lyckades dock inte med denna uppgift. Vi pratar om Turkiet och Frankrike. Vi talar om hur det ser ut i Sverige och vad får den nya asyllagen för konsekvenser. Vi talar om barn som far illa och som socialtjänsten inte har rätt att omhänderta. Var i allt detta finns Gud?

Ibland undrar och tänker jag om Gud inte kunde vara en mer agerande Gud och inte så "mesig" att Gud låter oss människor hålla på att förstöra för oss själva och för hela skapelsen. Men jag begrundar och reflekterar och ser att Gud ser alltid till det goda i livet. Gud ser barnen som leker och barnen som har det bra med människor som är goda. Gud ser att människor gör uppror mot det onda som sker i samhället. Kanske skulle vi sträva mer efter att bli barmhärtiga och rika på kärlek istället för att "ge igen" och se det onda som drabbas oss. Som jag skrev någon gång förut, vi är inte Guds marionetter, vi alla har val att göra hur vi vill vara som människor och hur vi väljer att se på livet.

Jag tror inte att det finns en mening med allt som sker. Ibland sker det bara, det blir konsekvenser som gör ont. Men jag tror inte att vi kan sluta älska vår medmänniska, oavsett vem det är och vad hen har gjort. Det måste vara så att vi kan tycka illa om en handling som människan gör men inte själva människan. Ibland händer saker som vi har svårt att förlåta eller förstå då är det skön att vi kan vila i Guds hand. 

foto taget av min svärson Jonas Koel. 

www.bildmedia.net

God morgon!

Nu är det väldigt tomt här hemma. Igår åkte vi iväg med matsalsbordet till min bonusdotter M. Vardagsrummet består nu av ett litet gammalt soffbord, två soffor och flyttkartonger. Gardinerna tänkte jag ta ner idag. På lördag kommer sonen till min vän och hämtar våra soffor. Han är student och glad över att få soffor. Jag kommer ihåg hur det var när jag studerade på högskola. Ensam med två barn och försökte få pengarna att räcka till. Jag jobbade timmar på akutpsyk och de helger när mina underbara flickor var hos sin pappa så jobbade jag ännu mer. Den perioden kom jag mycket närmare mina flickor. Jag tror det var för att vi gjorde så mycket tillsammans tills de kom upp i tonåren då de helst ville vara med någon annan än mig. :)

Bilden är tagen då min yngsta dotter föddes för snart 25 år sedan 

Frigörelsen i tonåren kan vara smärtsam både för mamma (mig) och för barnen (mina flickor). De har lärt mig mycket, mina barn. Till exempel att jag måste tänka på hur jag andas, hur jag klär på mig, hur jag går och hur jag står. :)

H, min äldsta dotter frågade mig en gång: "inte skulle du köpa ut (alkohol) till mig om jag frågare?" och jag svarade: "nej". och hon konstaterade "jag visste det". Tänk vad de känner mamma.

Min yngsta dotter, K. satt med mig i soffan en dag och bad mig sluta andas för jag andas så ljudligt.... :) Ja, vad ska man säga. Tonåren kan vara smärtsam både för mamma (mig) och för barnen (mina flickor)

idag kan de själva handla sitt alkohol och idag får jag andas. Jag är så stolt över mina flickor och det går bra för dem. Jag har verkligen försökt inpränta Guds ord i dem, med berättelser från bibeln, sommarverksamhet i församlingen, läger och barnkör i kyrkan. Men det här med manipulation tycks inte fungerar på mina flickor, de är kritiskt självtänkande individer som gör sina egna val....någonstans gick det fel :)

Dagens mannakorn

"Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort" Joh 6:37

År 2000 var jag med en vän till Göteborg på en kristen konferens. Vi lyssnade på en föreläsare (kommer inte ihåg vad det var om) då en ung kille kommer fram till och säger: Gud bad mig säga det här till dig, och så sa han ett bibelställe. Rom 8:37-39. Ok sa jag och tittade dumt på honom. Men jag skrev ner versen på ett gammalt kvitto från stadium. slängde ner den mellan bibelns blad och glömde bort.

2008-2009 Jag utbildade mig till diakon på Bräcke i  Göteborg. När året var slut hade vi en liten ceremoni där alla mina diakonsystrar och jag fick gå fram och få en välsignelse. Vi fick även motta en bibelvers och jag fick Rom 8:37-39.

"Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller någon annan i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre."

Under de nio åren som gick mellan dessa tillfällen gjorde jag mycket för att inte vara nära Gud, Jag kämpade emot min kallelse. Jag kände mig verkligen inte värd den. Men vem kan i längden motstå den Gudomliga kraften som finns i oss och runtomkring oss. Gud visar inte bort oss, fast vi är motsträviga som barn som inte får godis i affären. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, inte ens vi själva.

Allt gott

God morgon!

6 dagar kvar innan vår flytt. I går tog jag ner alla tavlor och tömde rummen som vi inte använder. Jag tvättade mattor, filtar och annat som ligger som vi tänkte ta med oss. Vi förbereder oss men som oftast för oss är vi ute i sista minuten. Det mesta är gjort och nu väntar jag in lördagen då vi ska iväg och hämta lite saker som vi ska ta med oss. Vi har köpt en kanot från min kusin som ska hämtas. Min bror ska klippa till lite plåt som vi behöver till bastun i Ullbergs. Min mamma har ingen användning för sin saftmaja, så den ska vi hämta och ta med oss. Jag tänkte fråga grannen på nya stället om jag får plocka hans vinbär, han plockar inte själv, så jag kan göra lite saft till vintern.

I dag ska jag iväg till ögonläkaren och få en lins i mitt vänstra öga så att jag klarar av att köra de ca 90 milen utan att vara rädd för att ögat ska strula. ´

En bild på byn vi ska flytta till

dagens mannakorn

"Lyckligt det folk som har Herren till Gud, det folk han valt till sin egendom."  Ps 33:12

Jag har under några, ja, jag tror det är år, funderat på att läsa bibeln. Jag gjorde det i min ungdom men det är så länge sedan nu. Jag läser i bibeln men inte strukturerat så jag tänkte att nu är det dags. Jag behöver få lite mer kött på benen och få lite bakgrund till bibelns texter. Jag hittade en sida på nätet som heter "anta utmaningen", där är det några fina människor som har lagt upp en textläsningsplan för att läsa bibeln under ett år. Det finns även en fb sida där människor reflekterar över texterna. Mycket inspirerande, fast jag behöver påminna mig om att det är just dessa människors reflektioner över texten. Jag har mina egna och de har sina, därmed inte sagt att jag inte inspireras, för det gör jag.

Under min tid som studerande på högskola lärde jag mig kritiskt tänkande och det är jag idag glad över. Jag lyssnar, respekterar och tar in andras tankar men jag behöver få tänka själv och ställa mig kritisk till det jag läser.

Som den här lilla versen som jag fick idag. Vadå egendom? Egendom är någon jag äger, det är mitt och andra ska inte talla på det. Och vadå lycklig det folk som har Herren till Gud? Är det så att du inte är lycklig om du inte har Herren till Gud? jag tror Dalai Lama är ganska lycklig....Eller vilken Herre är det vi tänker på?

Ibland är det svårt att se hur denna text kan ge mig något idag. Jag har funderat men min förståelse för ord kommer iväg idag. Jag stör mig mycket på ordet egendom. Gud gav oss ett val, antingen säga ja eller säga nej. Jag har ett val och när jag säger ja, till Gud och vill med hela mitt hjärta försöka förstå och följa Jesu evangelium gör jag det av fri vilja. Ja, jag vill bli en bättre människa och jag tror att jag gör det genom att lyssna på vad Gud vill i mitt liv. Men jag är inte någons egendom, och jag tror inte att Gud använder oss som marionetter. Här känns det som att det är den kultur och den frigörelse som finns i västvärlden som letat sig in i mig. Alla människors lika värde. Inget dumt i de

Jag läste dagens texter i "anta utmaningen"

Rom 2:11 "Gud gör inte skillnad på människor"

Allt gott

God morgon!

När jag slutade på min tjänst i Örebro fick jag en gåva från församlingen, ett presentkort på K-Rauta. De ville ge mig något finsk, eftersom jag är finne. Eller egentligen så är jag sverigefinne. Jag är född i Sverige, uppvuxen med finska föräldrar. Jag växte upp med den finska kulturen, maten och språket.

En gammal bild på mig och mina syskon, det är jag som har den fina röda byxdressen på mig. Min farmor var sömmerska så hon sydde alla våra kläder.

Varje sommar åkte vi till min moster i Finland och stannade hela sommaren. Medans min vänner åkte till Spanien och andra exotiska ställen åkte vi till finska Karelen. Jag var så avundsjuk på mina kompisar som fick se så mycket av världen och berättade så mycket om allt som de varit med om medans jag skämdes för mitt ursprung och för min fattiga familj. Mina klasskompisar bodde alla i radhus eller villor och hade egna rum. Jag bodde tillsammans med min far och mor och mina farföräldrar och fick dela rum med min syskon.

Dagens mannakorn

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren" Joh 10:11

Jag läser vidare i texten där det står att Jesus är den gode herden och han känner alla sina får. Min mor har talat om för mig att när jag var riktigt liten, satt jag på golvet och lekte med mina dockor. Hon hade några väninnor på besök när de plötsligt fick höra en liturgisk sång. De trodde första att sången kom från radion men den var avstängd och sedan upptäckte de att jag satt och sjöng för mina dockor. Hon säger att det var nästan kusligt att höra och att det var en sång hon kände igen  från kyrkan. Jag använde inga ord men tonerna var rena och klara. Jag har alltid känt mig dragen till arenor som vittnar om Gud. Kyrkor, kapell, kyrkogårdar, naturen och människor. I allt finns Gud.

I min barndom gick jag i söndagsskola och sjöng i barnkör. När jag kom hem gjorde de narr av mig, på ett ganska vänligt sätt. Min barndomsfamilj var inte kristen så när jag kom hem från söndagskolan sa de ofta "Här kommer våran lilla präst" och så skrattade de.

Jesus känner oss alla och precis som alla andra är jag kallad till att leva nära honom. Ofta har jag känt mig främmande inför Gud. Varför skulle Gud kalla på mig? jag är inte värd att leva nära honom. Men sen kommer jag ihåg alla berättelser i evangelierna om vad Jesus gjorde. Han var med dem som var utstötta i samhället. Han var med Sackeus, tulltjänstemannen. Han talade med den utstötta kvinnan vid brunnen. Han sa "den som är utan synd, kasta första stenen" när folket ville stena kvinna som hade levt i synd. Han sa "hindra inte barnen att komma till mig".

Jesus kom inte för de friska, han kom för att vi behöver honom. Vi som känner emellanåt känner oss värdelösa och ensammast i världen. För våran skull kom han och han gav sitt liv för din och för min skull. Han kom för att vi inte skulle känna oss ensamma och värdelösa. i Jesu ögon är jag och du det värdefullaste som finns.

Om vi kan sträva efter det när vi möter vår medmänniska, i varje möte, i varje samtal se Jesus i vår nästa då skulle nog världen se lite annorlunda ut.

Allt gott

God morgon!

I går hade jag en riktig gnälldag. Vi åkte iväg för att köpa lite saker inför flytten. Vi har två katter som givetvis ska med oss, Enzo och Wilgot. De är 10 och 11 år gamla och de är utekatter. Enzo flyttade med mig till Örebro när jag flyttade hit för 9 år sedan och Wilgot fanns redan här. Jag är lite orolig inför den långa bilfärden, att de ska bli oroliga i bilen och hur de ska anpassa sig till ett liv i Norrlandsskogarna. Så vi åkte iväg och köpte kattlåda att ha i bilen och ett hormon Feromon som ska skapa välbefinnande hos stressade katter. Jag hoppas att det fungerar.

Vi kom till affären och säljaren visste först inte vad jag menade och sedan kom en annan kvinna som hade mer koll på saken. De hade preparatet som jag skulle ha och sa att det finns i ett låst skåp lite längre in i affären. Jag gick dit och förväntade mig att hon skulle öppna skåpet men hon kom inte. När jag kollade efter henne stod hon i kassan och betjänade någon annan och kön växte och hon sa att jag kommer snart.....jag kommer snart tre gången....men jag fick ingen hjälp. Jag hade ont i huvudet, det var kvalmig ute och jag kände en sådan irritation inom mig, så jag gick därifrån. Den affären förlorade en kund. Sur och grinig "straffade" jag henne. Precis som om de skulle bry sig om en kund, de kommer nog inte att gå i konkurs bara för att jag gick därifrån, men jag orkade inte stanna kvar.

Jag straffade bara mig själv genom mitt beteende. Jag mådde dåligt och lät det gå ut över en hårt arbetande ung kvinna som gjorde sitt bästa i en stressad situation. Det var bara jag som blev mer irriterad och fick "betala" med ont i huvudet. Så när jag kom hem slog jag upp ont i huvudet på google och jag kom fram till att jag hade Hortons huvudvärk..Det har jag förmodligen inte, men just då kändes det som jag hade alla sjukdomar i världen. Gick och la mig redan vid 21 tiden, somnade och när jag vaknade i morse så insåg jag vad dumt jag betett mig. Det är ju bara jag som får lida när jag låter min irritation gå ut över andra människor. Det är kanske på tiden att be om mer tålamod med mig själv.

dagens mannakorn

"Herren är god mot dom som hoppas på honom, han är ett värn på nödens dag, har tar sig an dem som flyr till honom"  Nah 1:7

Igår hade jag behövt fly till Gud. Men jag gjorde inte det, jag lät allt bara rasa inom mig utan att be om hjälp. Det är svårt att be om hjälp. Jag är diakon och jag försöker verkligen tänka på hur min medmänniska har det. Jag försöker att se och lyssna. Jag har lättare att se och lyssna på andra än på mig själv. När jag möter människor tänker jag att Gud genom mig, utan Gud är jag ingenting, genom den kraft som Gud ger mig har jag en möjlighet att kunna närma mig människor på ett humant sätt. Men när det gäller mig själv har jag ibland svårt att se att Gud finns där även för mig.

Men även jag är viktigt för Gud, idag får jag fly till Gud

Allt gott

God morgon!

Idag vaknade jag och Leo (vår hund) ganska tidigt, redan vid 4 tiden. Vi gick ner till soffan, som vi brukar med en kopp te. Ja, jag dricker te medans Leo lägger sig under filten i soffan och sover vidare.

Nu är det 8 dagar kvar tills flyttlassen går till vårt nya hem i Ullbergsträsk. Det känns som jag lever i limbo, någon slags mellan värld. Min man har åkt upp med flera flyttlass med släpkärran så det är ingen ordning någonstans. Flyttkartongen och tomt i skåpen. Det är mycket sista gången den här veckan. Sista gången vi åker till återvinningsstationen med skräp, sista gången som gräset klipps, sista gången..... jag är varken här eller där, jag är i nuet och i framtiden, jag är i mitt inre och i det yttre.

Dagen mannakorn

"om du framhåller detta för bröderna tjänar du Kristus Jesus på rätt sätt, styrkt av den goda troslära som du troget har följt"  1 Tim 4:6

Vad är det som ska framhållas? jag läser lite längre upp på texten "allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse" 1 Tim 4:4

Allt som Gud har skapat är bra, allt. 

Gud skapade människan, det är bra, hurdana vi än är, är det bra. Är det bra? ja, jag vill tro att grunden i människan är bra. Jag tror att vi gör utifrån de förutsättningar som vi har. Vi blir påverkade av livet, vi blir påverkade av det som vi bär med oss och de förutsättningar vi föds med. Vi kan välja ondska och vi kan välja kärlek. Vi har alla ett val utifrån våra förutsättningar. Vi kan ta emot livet med tacksamhet och vi kan bli bittra och se livet utifrån offerrollen. Ibland är livet svårt, riktigt svårt och vi kämpar för att hålla oss flytande, för en del går det bättre än för andra. Men vad är bättre? vilka är vi att döma hur andra lever sina liv. Vi kan bara leva våra egna liv, utifrån de förutsättningar vi har. 

Älska din nästa....det största och vackraste budet. Älska din nästa......Vem det än är, vad hen än gör...

Svårt, oändligt svårt men strävansvärt

Allt gott

God morgon!

Igår var jag hela dagen i min hemstad Eskilstuna och hade en underbar dag med min dotter K. Vi besökte min farmors och farfars grav. Min farmor var ett stort stöd för mig under min uppväxt och jag saknar henne fruktansvärt. Det här med att sorgen ska försvinna tror jag inte ett dugg på. Jag lyssnade på ett radioprogram igår där en dam berättade att hennes sorg efter sin make hade mojnat. Det tyckte jag lät som en skön beskrivning på en sorg som är närvarande men som inte styr min vardag.

Vi åt lunch hos min mor och styvfar, grillat....mums...och sedan åkte vi till Tuna Park och shoppade lite. Jag provade lite kläder men insåg att om jag skulle kunna bära vissa av kläderna skulle det vara bra om jag åt lite mindre chips. Något som bara är ett måste för mig när jag är i Eskilstuna på sommaren är att äta Slagsta glass, en klassiker, våffla med vanlijglass, jordgubbssylt och grädde. Som sagt, jag behöver nog dra ner även på glassen om jag ska kunna komma i kläder som jag försöker ta på mig i provrummen i klädaffärerna.

Idag tänkte jag packa undan lite i trädgården. Vi har ganska mycket blommor och några krukor som vi tänkte lämna kvar. En del av sakerna tänkte vi åka iväg med till återvinningsstationen och blommorna ska vi skänka bort. Det är en helt annan växtzon dit vi nu flyttar, så vi får tänka om när det gäller trädgårdsväxter. Jag har under några år övervintrat våra pelargoner som nu börjar bli riktigt kraftiga och fina, jag undrar om de kommer att överleva vintern i Ullbergsträsk, där det är växtzon 7 (tror jag).

Dagens mannakorn

"Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det"  Joh 15:7

I höstas bestämde jag och min man att vi skulle flytta till Västerbotten. Under den här tiden har vi fått jobba med huset i Örebro, försökt ordna med lägenhet och jobb för mig i Norrland. Det har varit lite oroligt om hur vi ska klara oss om vi inte får huset sålt i Örebro, om jag inte får jobb eller (då visste vi inte att vi skulle få köpa huset i Ullbergsträsk) vart vi skulle bo. Men vi visste att vi ville flytta till vårt drömställe. Våra barn hade flyttat hemifrån och det kändes som att nu eller aldrig gör vi slag i saken och gör det som vi drömmer om. Vi har bett och känt oss lite osäkra på hur allt ska ordna sig. Men allt har ordnat sig, vi har lagt våra liv i Guds händer och allt har löst sig, på bästa sätt.

Vi fick köpa vårt drömhus i Ullbergsträsk, jag fick inte jobbet jag sökte men jag fick ett annat som passar mig mycket bättre, och nu har jag även fått tag på ett rum i Luleå (eftersom jag ska veckopendla) som jag hyr av en ung flicka som är med i missionskyrkan.

Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Jag försöker att bli kvar i Gud, men ibland tvivlar jag att Gud hör mig. Under den här inre resan från i höstas har jag verkligen insett att Gud är med oss i det vi gör. Jag tänker att Gud har en plan för mig. Gud gör inget mot min vilja och när jag inser vad Guds vilja i mitt liv är och försöker att genomföra det så löser sig allting. Inte utan motstånd och inte utan en inre växt, men jag ska inte oroa mig, Gud tar han om det och jag kan fatta mod och förändra det jag kan och inse att jag inte kan förändra allt.

Allt gott

Hej!

Jag har ett tag funderat på att skriva om min vardag som diakon i Svenska kyrkan. Nu står jag inför en ganska stor förändring i mitt liv så jag tänkte att "Why not".

Jag och min man bor i dag i Örebro och ska om 10 dagar flytta till en liten by i Västerbotten, ca 90 mil från våra nära och kära.

En spännande förändring men vemodigt, sorgligt och lite skrämmande.

Här en bild på huset i Ullbergsträsk, som vi köpte i våras och som vi nu kommer att flytta in i. Huset är ganska litet men det passar oss. Det är jag och min man T och vår hund Leo, våra två katter Enzo och Wilgot som ska göra denna flytt.

Ibland när jag står och packar en låda, så slår det mig att vad har vi gjort? Är det verkligen detta som vi ska göra, tvivel och rädsla får tag i mig och jag känner mig lite vilse. Förändringar i livet har alltid varit skrämmande för mig, men ändå gör jag det. Jag går emot mina rädslor och genomför förändringen. Om det nu har handlat om att flytta från stad till en annan, eller byta jobb.

Jag går vilse och det tar ett tag innan jag känner att jag har fast mark under mig igen och kan stå stadigt. Jag tror på en Gud, en Gud som tar hand om mig då jag är vilse, en Gud som leder mig och som visar mig vägen. Jag ser tecken på min väg som jag vet att Gud visar för mig och jag känner mig trygg i vissheten att Gud är med mig.

Varje morgon vaknar jag vid 4.30-5.00 tiden. Det är skönt att ha en stund för mig själv innan dagen börjar. Jag tar ett "mannakorn" och läser en vers i Bibeln och funderar på vad det betyder för mig idag.

"Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade" Matt 5:4

dessa ord behövda jag idag, det kommer att bli en bra idag

Allt gott