God morgon!
Igår var ute i naturen, nästa hela dagen. En bra dag. Vi började med att gå upp på Järpkullen för att äta frukost, ganska sent men det var mysigt.
Min dotter ville träna lite mer än själva promenaden upp för berget så hon lyfte bänkar och gjorde armhävningar. Tänk om man fortfarande hade den energi som man hade när man var ung.
Efter strapatsen upp till bergets topp bestämde vi oss för att ta kanoten till Ålsån. Det var lite kämpigt att få ner den men till slut så kunde vi njuta av en perfekt eftermiddag.
Eftermiddags kaffe vid Gammelgårds selet
Dottern fick sin första gädda på mask.
En härlig dag med andra ord.
Dagens mannakorn
"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det". Joh 1:4-5
Det är en skön tanke att mörkret inte har övervunnit ljuset. Hur mörkt det än är så har ljuset en förmåga att lysa upp.
Men bara för att ljuset lyser upp mörkret är det inte alltid lätt att tänka så när man befinner sig i mörkret. Ibland tar de mörka tankarna över och det är svårt att se ljuset.
Vi har alla haft vår beskärda del av det svåra i livet. Människor som vi har älskat har dött och saknaden av våra fina har ibland varit svårt. Ibland klarar vi av det själva men ofta behöver vi andra människor som kan visa oss vägen tillbaka till ljuset.
Efter att jag och mina döttrars far bestämde oss för att skiljas så hamnade jag i ett mörker. Jag grät och kände mig så misslyckad. Jag tänkte att nu är livet slut. Det var riktigt, riktigt svår. Jag hade då en god vän som tog med mig till Pingstkyrkan. Hon trugade aldrig, hon var väldigt ödmjuk men hon såg att jag behövde något mer. Jag behövde Jesus. Jag fick komma in i en gemenskap, ett annat sammanhang där jag kände mig sedd och fick vara mig själv. Jag hittade mig själv.
Pingstkyrkans syn på tro var inte för mig, jag hittade tillbaka till Svenska kyrkans tro och trygghet. Jag tror att vi alla måste hitta vår egen väg till Jesus, till Gud. Vi kan inte tvinga någon och vi kan inte bestämma för andra vad de ska tro, alla måste vi hitta vår väg ut ur mörkret. Vi behöver andra människor som kan se oss och som inte dömer oss för våra tankar.
Att jag som diakon har fått möjligheten att följa människor på sin väg ut ur mörkret är en välsignelse för mig. När människor kommer till mig i samtal så försöker jag lyssna, jag behöver inte säga så mycket, men jag behöver lyssna på vad min medmänniska säger och inte döma. Men i samtalen är det en tröst att veta att jag inte är ensam, jag har alltid Gud med mig, Gud leder mig i samtalen. Alltid, innan ett samtal, ber jag till Gud, att Gud ska vara med, och jag avslutar ofta samtalen med en gemensam bön med min medmänniska, om hen vill, aldrig med tvång.
Jesus är mitt ljus som leder mig i mörkret.
Allt gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar