Möten och löften

God morgon!

Nu har jag börjat med att resa runt i Västerbotten och Norrland. I tisdags var jag i Haparanda och därifrån åkte jag till Övertorneå. Det är så spännande och roligt att åka runt till församlingarna för att prata om deras verksamhet. Jag har boka in nästa alla de församlingar som jag ska besöka och på varje ställe så tar de emot mig med öppna armar.

Kyrkan i Haparnda, inte den snyggaste precis

Kyrkan inifrån, mycket finare

Så vacker med rönnbären

Fika vid Torneålv 

Kyrkan i Övertorneå 

Världskören sjöng för oss

Samtal kring borden 

Prästen Kimmo Sulila som visade filmen Gränser

Jag träffade en diakon på stiftet som var från Nordmaling och som jag ska besöka senare i höst. Hon sa att jag är välkommen att sova hos henne när jag är där. Visst är det underbart med sådana männsikor.

Det kommer en tid nu för mig som kommer att vara fullspäckad och jag ser verkligen fram emot det. Nu under två veckor kommer jag inte alls att vara i Luleå.

Dagens mannakorn

"När du ger Gud ett löfte, så dröj inte att infria det, han har inget fördrag med dårar, håll alltså vad du lovar!" Pre 5:3

Min pappa är alkoholist som ni vet och jag vet att den känslan som jag hade när han lovade saker och sedan tog alkoholen överhanden och han glömde bort mig, det känslan är inte roligt. Jag kände mig åsidosatt, glömd, oönskad.

Att lova något är lite heligt för mig, därför har jag så svårt att lova något. När mina barn var små så fick de överraskningar. Jag hade kanske tänkt att vi skulle åka till badhuset men jag sa inget till dem. När den dagen kom vi skulle gå sa jag att vi har en överraskning idag och så gick vi till badhuset, o ungarna blev så glada. O hade vi inte kunnat gå så hade de inte vetat om det. Så bättre med en överraskning än ett brutet löfte, så tänker jag i alla fall.

 O nu tänker ni oj vad hon är duktig, men nä det är jag ju inte. Barnen har jag verkligen försökt att inte lova mer än jag klarar av men annat gör jag väl som alla andra tänker jag. Jag lovar mig själv att gå ner i vikt, jag lovar att jag ska börja motionera, jag lovar att städa den där garderoben i helgen som aldrig blir av små små saker som jag lovar och som jag inte håller.

Jag lovade, inför Gud, att älska döttrarnas far tills döden skiljer oss åt. Jag älskar inte honom längre. Jag respekterar honom men jag kunde inte infria mitt löfte till Gud. Men jag tror att Gud förstår, livet förändras och det händer saker som gör att vi inte kan hålla våra löften. Min farmor höll sitt löfte till sin man. Hon sa att hade lovat och hon hade själv valt honom då skulle hon också vara kvar hos honom, fast han inte var snäll mot farmor. Jag tror inte att man ska hålla ett löfte om man mår dåligt av det. Det kan inte vara det som versen menar, det går inte att alltid hålla sina löften till människorna eller till Gud. Är jag en dålig människa då? Nä, det tror jag verkligen inte att jag är, det är livet och Gud vet att vi människor kämpar, en del varje dag, med att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Vi blir svikna när människor inte håller sina löften till oss, och jag tänker att det är en del i att vara människa. Jag tror inte att någon vill, men kall illvilja, såra sina närmaste men ibland blir det så. Det är nog en del av livet. Motgångar och nedgångar. Och kanske kan vi titta tillbaka och lära oss någonting av det, eller så gör vi det inte och gör om misstagen.

Allt gott